Min fina, fantastiska kille. Jag är så otroligt tacksam över möjligheten att få vara delaktig i hans liv. De dagar jag känner att hopplöshetskänslorna sliter ur min energi och jag önskar se världen ur ett annat perspektiv så väljer jag att gå ut till honom. Jag tror inte att någon som inte känner honom kan förstå hur starka hans egenskaper är. Han är så lugn, välvillig och omtänksam. Jag vill göra så mycket jag kan för honom, och med honom. Hans tacksamhet gör en varm i hela kroppen. 

 

Han, Silas och Eddie går nu i en 4-5 hektar stor hage här hemma. Jag fixade nämligen till en beteshage angränsande till vinterhagen under förra veckan, så nu har de tillgång till typ tre gånger mer mark än de haft under vintern. GLADA KILLAR! De verkar må bra allihopa (även ponnysarna), så även om jag har dåligt samvete över att jag inte hinner med alla så mycket som jag både skulle vilja och borde så känner jag en lättnad över att de har varandra och ett bra boende. De gör allt värt att kämpa för. 

 

Gino är förresten anmäld till vårens avelsvärdering den 5:e april då Sveriges Shetlandssällskap har ändrat vissa regler i avelsfrågor. Det datumet ska jag dessutom göra högskoleprov, lagom spännande! Jag kan alltså inte visa honom själv eller ens närvara under visningsdagen, utan jag har fått lägga över ansvaret på min låtsaspappa och på min suuupersnälla fästman som ordnat allting! Men jag hoppas att de alla klarar de utmärkt och att det kommer fantastiskt bra även för mig. Men nervös lär jag vara i vilket fall som helst! 

 

Under veckan som gått har jag fått uppleva en av mina största drömmar, nämligen att sitta i vagnen bakom min fantastiska ponny för allra första gången. Två gånger fick han dra vagnen fastspänd medan jag gick bredvid, därefter tog vi steget längre och jag gick bakom vagnen några meter. Han gick så bra att jag faktiskt inte kunde låta bli att våga prova, så det gjorde jag. Jag provade att sätta mig i vagnen och lät Alfons ta sina första steg med en kusk bakom sig. Min ängel kunde inte ha skött sig bättre, och vi har efter den händelsen varit ute med vagnen själva två gånger, två dagar i rad. Han har inte helt förstått principen, och blir lätt lite osäker när vagnen rycker till i selen vid stopp och start. Men han är så jäkla luuuugn, agerar precis tvärtemot än vad jag varit räddast för. Han stannar många gånger under körturerna och tar gärna allting ganska långsamt. Jag brukar inte trivas ihop med svårmotiverade och "sega" hästar, men just i hans fall är jag bara glad för det. Jag är så otroligt glad över att han hellre stannar än flyr när han blir osäker, att han hellre frågar en extra gång istället för att prova på någoting som kan vara farligt.

 

Jag upplever att de flesta hästar blir extra pigga under våren, att vårkänslorna gör de fulla av energi och fyller deras ben med myror. Men inte hos Alfons... Han har sedan jag köpte honom alltid varit väldigt låg under vårarna. Fällningen och värmen gör honom trött och omotiverad så därför oroar jag mig faktiskt inte särkskilt mycket över hans beteende som kommer med vagnen. I kombination med vårkänslorna så är han dessutom ovan vid all utrustning och alla krav som ställs under körningen, och jag tror därför att det är tiden som kommer plocka fram den lilla extra glöden hos honom.

 

Nu i helgen ska han få vila och möjlighet till att smälta allt nytt i alla fall. Nästa vecka tänkte jag ta ut honom på några korta turer igen och försöka komma igång med kommandona ordentligt. Vi kör redan i alla gångarter, men i väldigt korta intervaller. Jag hoppar dessutom ur vagnen och leder honom ungefär halva rundorna (som bara är dryga kilometern långa), så jag tvivlar på att han blir överansträngd. Han och Malve leker dessutom som tokar numera, så en god grundkondition har han definitivt redan.

 

Eftersom jag inte har några körbilder på oss ännu så får ni istället en härlig vårbild som Sabina tog på oss förra året. Längtar SÅÅÅ mycket till årets vitsippefotografering, verkligen en av årets höjdpunkter!

 

Det var längesedan.. Nästan fyra månader sedan för att vara mer exakt. Inte på hela det nya året har jag publicerat ett inlägg, och ändå fylls det på nya följare titt som tätt. Kul, men aningens förvirrande faktiskt. 

 

Jag började skriva en sammanfattning om förra året; om hur det var Milles första fångfria år, om hur mycket jag utvecklades som människa och hur helt jäkla underbart 2013 helt enkelt var.. Men ju längre in på 2014 jag kom, desto mer insåg jag att inlägget inte passade in. Så jag väljer att hoppa över det, och talar istället bara om att 2013 var mitt bästa år på läääänge! Jag hoppas att 2014 blir minst lika bra och att de bra stunderna jag hittills haft i de månaderna som passerat, fortsätter att komma i liknande upplevelser. 

 

Det här året har varit intensivt för min del, jag har blivit färdig med gymnasiekurserna och är nu berättigad (när det gäller ämnena) att komma in på de utbildningar som finns på högskola jag drömmer om att gå. Blev godkänd för en vecka sedan, en enorm lättnad att klara både matten och psykologin på första försöket- riktigt jäkla stolt över mig själv faktiskt. Matten kändes stundtals som att försöka lära sig kinesiska, och jag ville ge upp SÅÅ många gånger. Men jag provade på nytt, igen och igen och igen. Till slut fastnade vissa delar, tillräckligt många för att ta mig igenom kursen med ett godkänt betyg utan tvivel. I psykologin fick jag lite högre betyg än vad jag strävat efter, och min lärare tyckte att jag var duktig och borde läsa vidare i det ämnet. Roligt, särskilt eftersom mitt drömyrke ändå är i likhet med det området. 

 

Jag har gått och förlovat mig också- heeelt oväntat från min sida, haha. En väldigt speciell och trygg känsla som får ta sin tid att sjunka in. Trots att det snart gått en månad sedan jag blev tillfrågad så känns allting så ovant. Det är förstås bara positiva känslor i det ämnet, men nog så komplicerade att ta itu med. Det har hänt så mycket för mig, på en och samma gång. Jag har svårt att hänga med i min egen vardag, och även om händelserna är framgångsrika så blir det en påfrestning för mig. Tror att det är många som har liknande besvär som jag, som förstår vad det är jag menar. 

 

Jag är omringad av så många fantastiska individer att jag ibland borde nypa mig i armen för att bekräfta att jag verkligen inte drömmer. Att min värld faktiskt är en verklighet, inte bara en illusion. Mina djur är fortfarande min största räddning, och hästarna ger mig så otroligt många tänkvärda upplevelser. Vi har trots min brist på tid hos dem, kommit långt i år. Gino och Eddie- de jag knappt trodde skulle kunna gå ihop, leker nu som bröder ihop. Eddie är precis den typen av häst som Gino behöver, en sådan som inte blir rädd för hans tjurighet utan istället står kvar eller säger ifrån. Han är så rättvis, Eddie. Trots att han är så ung så står han på sig och kämpar för jämnställdhet. I vår träning ihop går också allt så bra, han har blivit tömkörd två gånger och har redan börjat förstå placeringen. I trickträningen- den jag trodde bara skulle bli på en låg nivå, har han motbevisat mig med att nu både kunna stegra, ligga på "handkommando" (flytande), sitta, börjat gå i form, gå i klockren spansk skritt och spansk trav när jag ber om det. Ja.. Han fyller två år i år, och ligger ändå så långt fram. Jag hänger inte ens med. Så otroligt rolig att jobba med är han; livlig, busig, känslig och rättvis. Finns det minsta lilla orättvisa från min sida svarar han med att vara lika arrogant tillbaka, precis vad jag behöver. 

 

Silas har blivit travad på i halsring för första gången, jag har kunnat hämta honom ensam i hagen med ett grimskaft runt halsen och han verkar verkligen stormtrivas i sin flock. Våra senaste ridturer har varit.. Fantastiska. Han mår bra nu, och det är en större lättnad för mig än vad någon kan förstå. 

 

Alfons har blivit tömkörd, tömkörd och lite till tömkörd. Vi introducerade vagnen ganska nyligen, och i veckan spändes han för första gången för. Skulle lika gärna kunna ha gått som körhäst i 15 år, duktiga grabben. Helt lugn och sansad var han, vilket får mig att längta lite extra till att sätta mig i vagnen bakom honom. En dröm som faktiskt går att nå inom rimligt avstånd, känns det som i dagsläget i alla fall. 

 

Malve har blivit sitt gamla goa jag igen, börjat få upp konditionen och går i bättre form än någonsin. Så jäkla häftigt att följa hans utveckling. Min fantasti hos honom är inte jättestor för närvarande, men jag älskar att vara med honom och se honom dansa. Han är så jäkla vacker, inifrån och ut. 

 

Även de sista två, Mille och Gino verkar må bra. Bägge känns lite understimulerade, men ändå tillfredsställda med livet. Jag vill ha tid och motivation till alla samtidigt, ofta och regelbundet men det går inte. Jag gör vad jag kan för mina bästa vänner, mer än så kan jag inte göra. 

 

Långt inlägg blev det nu, förmodligen ganska slarvigt också. Men det var skönt att få skriva av sig, jag behövde det. Bloggen gapar tom och jag vill fylla den med allt som pågår i mitt liv. Kommer förmodligen aldrig att lyckas ha igång den som jag vill, men får göra det jag kan. 

 

Hade faktiskt hopp om att mina studier som sattes igång under förra veckans måndag, utan problem skulle kunna kombineras med både hästar, sociala medier och övriga liv. Men vad fel man kan ha! Trots att jag "bara" läser på 75 % så hamnade jag efter redan första veckan, även om jag nog studerade betydligt fler timmar än vad som egentligen var planerat. Jag är varken trög eller korkad, men fastnar jag så tar frustrationen övertaget och huvudet blir kalabalik. Nu har jag i alla fall pluggat ikapp mig hyfsat, och även om inte riktigt allt fastnat så är jag oändligt stolt över mig själv som gång på gång försökt och faktiskt förstått det mesta. Mitt gamla jag hade gett upp för länge sedan, går det inte direkt så går det aldrig hade jag tydligt intalat mig själv.. Men jäklar vilken vilja jag har plockat fram under det senaste! Matematik är det jag främst läser för närvarande, ett ämne som aldrig riktigt fallit mig i smaken men som jag ändå klarat av i både grundskolan och gymnasiet. Har dock inte läst mer än det obligatoriska, men eftersom en fortsättningskurs är ett vanligt behörighetsämne till högskolan och jag behöver fler poäng på slutbetyget får jag helt enkelt ge det ett försök! 

 

Meeen, jag har inte låtit bli att utföra några träningspass med vissa av hästarna trots bristen på tid. Är ingen idé för mig att traggla med skolan i flera timmars sträck om jag fastnat eftersom klumpen i mitt huvud bara trasslar till allt ännu mer om jag försöker överrumpa frustrationen när den är som starkast. Hästarna har därför många gånger räddat mig och låtit hjärnan släppa siffrorna och oron under en tid. De kräver att man är där till hundra procent, och då får den andra delen av livet helt enkelt vänta. 

 

Tog ut Eddie varje vardag förra veckan om jag minns rätt. Har börjat använda klickern som jag nämnde att jag skulle plocka fram i ett tidigare inlägg och den har verkligen fyllt sin funktion! På en vecka har vi börjat jobba med (och kommit en bra bit) formen i löslongeringen, fått den spanska skritten på kommando, påbörjat lite spansk trav och dessutom börjat få ligg på handkommando! Det senaste är något han utfört ungefär tre gånger och ingenting som är flytande på kommando, men bara det faktum att det smugit fram utan några som helst tankar om det från min sida är jättekul! 

 

Fantastiska pass med Eddie har jag med andra ord haft, går verkligen inte att få ner i ord över hur otroligt smart han är. Så lärorikt att få ta del av hans personlighet och bara vara vid hans sida! Så sugen på att få någon ny film på oss, har en drös med mobilfilmer men ingenting direkt fint och som visar var vi bokstavligen står idag. Ska se om jag kan ordna det i veckan! 

 

De flesta hästarna har faktiskt fått lite aktivering under veckan som gått... Kanske inte lika mycket som Eddie, men ändå! Jobbat från marken med alla ponnysarna, och även om min fantasi ligger på botten hos shettisarna och vi mest bara repeterar är det roligt att se de arbeta! Malve går riktigt bra nu faktiskt, märktes att han tappade mycket under sin vila i form av både muskler och kondition om man lyssnade på andningen och såg till hans energi. Nu är han på väg tillbaka och går stadigt i löslongeringen under båda varven! Samlad galopp är något han gärna bjuder på för närvarande, så det är där vi håller till. Alfons är jättepigg och går riktigt bra han också, tyvärr är jag verkligen inte alls kreativ numera så har ingen aning om vad jag ska använda hans energi till mer än till hans jämfotahopp. Är härligt att se honom så pigg i alla fall! Även Mille tycks ha samlat på sig åratal av energi, men precis som Alfons vet jag inte vad jag ska göra med den. Vi leker och har oss, är absolut inget fel på det men vi står stilla i utvecklingen... Får helt enkelt se om någon av oss luskar fram något nytt mål att arbeta mot! 

 

En annan sak jag bara måste säga är att jag är helt otroligt glad över att flockarna numera verkar fungerar toppen! Skulle tro att Eddie tidigare hade en hel del växtvärk och på grund av det inte var så engagerad i att följa med och vara med Silas och Gino, en tanke som kommit upp eftersom jag nu under de senaste dagarna sett han och Gino leka flera gånger (idag ganska intensivt) och så gott som konstant vara nära varandra (alla tre står också ofta tillsammans)! Han är dessutom betydligt busigare i vår träning och jag kan ana en helt annan, piggare blick i hans ögon! Värmer så otroligt att se de må bra ihop! De andra tre är ju oskiljaktiga som tidigare, en bättre flock än dem går inte att hitta. Enorm lättnad! 

 

Well well, var väl allt för den här gången. Önskar att jag hade mer tid och motivation till bloggen, men det är som det är. Jag försöker uppdatera så mycket jag hinner helt enkelt, men prioriterar mitt liv i första hand. 

 

Alltså på riktigt, jag är typ konstant skrivsugen och har mängder med rubriker jag vill skriva om... Men jag får verkligen inte ner mina tankar i ord. Jag är så enormt självkritisk och lättretad just när det gäller mitt skrivande så om jag inte blir nöjd med första stycket, tappar bort mig lite grann eller om det tar för lång tid så ger jag upp. Då slänger jag inlägget och skjuter upp tankarna tills jag inte längre är sugen på att få de nedskrivna i ord, suck! Men nu ger jag det ett försök i alla fall, eftersom gårdagens pass med Eddie var så oerhört givande att jag måste få dela med mig. 

 

Jag hade gjort färdigt mina sysslor i ladugården och var bara i stalldelen en kort sväng för att fylla fickorna med godis. Hade planerat att det skulle gå till ponnysarna som jag ändå skulle in till på väg upp till huset igen, men något fick mig att först gå in till de stora grabbarna och stanna lite längre än väntat. Eddie var som vanligt väldigt social när jag hälsade på honom och kom villigt efter mig när jag sprang upp till den plana delen i deras hage. Vi sprang mest runt och lekte till en början, där allt bus från hans sida belönades med godis. Jag vill inte påstå att vi tränar stegra, men jag nekar honom heller inte belöning om det visas tendenser till det beteendet. Stegra är i alla fall en typ av lek i hans fall (så jag vill få det på kommando om det ska komma), och det är därför jag belönar alla typer av tokigheter (på ett bra avstånd från mig givetvis) han utför med mig. Detta inkluderar bockar, kastande av huvud och bakutsparkar, helt vanligt bus med andra ord som kanske kan inspirera honom till att bjuda på fler beteenden.

 

Grejen är den att han är så enormt begåvad! Jag har nog aldrig någonsin tidigare mött en så intelligent och lättlärd individ som han. Får man fram ett belönande beteende på honom EN gång så sitter det i princip sen (går tack och lov oftast att träna bort lika lätt om det sker något oönskat, men ändå), något som för mig så gott som alltid varit positivt men som jag numera även insett gör honom så jäkla svår ibland. Man måste liksom hela tiden ha balansgången i baktanke så det inte går överstyr, och dessutom veta exakt vad det är man belönar.

 

Efter en stunds bus igår gick vi alla fall över till lite lugnare beteenden. Han gick så småningom självmant in på en volt runt mig och testade lite olika beteenden under gång när jag tog upp fingret och vickade lite. Det provades att flema, ökning av hastighet och väldigt snart det önskade: hov. Lite början på spansk skritt med andra ord! Jätteduktig kille som -överdrivet smart som han är- förstod grejen redan efter en belöning. Men så efter ytterligare en stund när "svårigheterna" ökats och jag önskade fler än ett steg innan belöningen kom blev han lite fundersam och började klura på något annat som kanske kunde ge belöning. Det vi höll på med just då var ju även det en typ av lek; löslongeringen liksom hov kommer usprungligen därifrån. Så... En lätt bakutspark som från det tidigare stadiet av passet belönats (dock i kombination av andra beteenden) kanske kan vara precis det jag önskar? Haha mja, kanske inte riktigt..

 

Hit var dit jag ville komma med det här inlägget, att han helt enkelt är läskigt intelligent. I mina ögon (som alltid funkat hos de andra hästarna) belönade jag bus under passets början, inget specifikt. I hans ögon å andra sidan belönade jag rumpan som flög i luften, och därför var det ett självklart alternativ för honom när han ville få fram något jag önskade. Det vara absolut inga sura miner hos honom när det hände och han höll ett hyfsat avstånd från mig. Det blev ingen träff och ingen skada skedd, bara en väldigt tankeväckande händelse!

 

Jag tror faktiskt att jag ska ta fram klickern igen, inte använt den på flera år! Har liksom inte känt något behov av att ha den när det fungerat så bra utan, även om det förmodligen varit betydligt svårare för hästarna att förstå exakt vad det är jag belönat och önskat av dem. Så ja, på tiden att den kommer till användning igen! Särskilt på Eddie vill jag säga, just så att han vet exakt vad det är han utför som är önskvärt hos mig och inte behöver gissa sig till det. Ska bli otroligt spännande vill jag säga! Tror att jag ska köra igenom de flesta hästarna här hemma på samma sätt inom de närmsta dagarna och ja, ha ett mer "ordentligt pass" och se vad som kommer fram med den gamla hjälpredan.

 

Världens längsta novell, och kanske helt ointressant i era ögon. Men jag behövde dela med mig det här, en sån där självklar händelse som trots den mänskliga logiken aldrig riktigt fastnat i mitt huvud.

 

 

Kan verkligen inte låta bli att vara så nöööjd med resultatet, efter allt slit! Tycker faktiskt om våra hästars boende numera.

 

Trodde jag då... Har jobbat med bland det sista inför vintern under de senaste veckorna och har med lite hjälp från en del av de andra människorna här hemma fått färdigt bägge flockarnas vinterhagar, ligghallar och höskydd. Vi rullade in en hel rundbal i de stora hästarnas höskydd för en vecka sedan och la över ett nät jag tror inköptes någon gång förra vintern... Nätet var i alla fall givetvis för litet men gjorde nog lite nytta ändå- tills idag då jag glad i hågen går ut för att fotografera och ser att allting ligger på marken, och tråden jag dragit igenom VARENDA jävla maska (i kanten alltså) åkt ut och ligger huller om buller. Sååå jag plockade faktiskt helt bort nätet nu och ska se om det finns någon bättre lösning till nästa bal! Tills vidare får alltså de stora hästarna helt fri tillgång tack vare böket, men jag tvivlar på att de gnäller över den saken. ;)

 

Meeen bortsett från den saken och lite annat småpyssel är faktiskt allt jag kunnat/kan göra på "egen hand" inför vintern helt färdigt nu. Otroligt lättande! Alla killarna har ett mysigt ställe att gå in i och vila, samt komma undan väder och vind. De har fri tillgång på grovfoder (både halm och hö), vatten och saltsten. Dessutom har de, enligt mitt tycke fina och berikande hagar och naturligtvis det viktigaste: varandra. Alla kanske inte är bästa kompisar, men jag är glad bara det fungerar och alla trivs. 

 

Nästa vecka är min sista "lediga" på ett tag om allt går som det ska. Veckan därpå kör jag nämligen igång med nästa ämne på komvux, ska faktiskt bli väldigt skönt att komma framåt i utbildningen igen! Det känns verkligen bra också att kunna släppa alla "måsten" i stallet. Kunna gå ner i ladugården, ut till hästarna och bara känna... Trivsel. 

 

Ni får några bilder på delar av det färdiga resultatet nu i alla fall! Om ni är intresserade av en mer detaljerad rundvisning i hela ladugården samt vinterhagarna får ni kommentera. I så fall gör jag nog en videoblogg på det! Kan även ordna på sommarhagarna så småningom om det vore av intresse. Jag är ju själv alltid så nyfiken på hur andra människor har det i sitt och sina djurs boende, så lika bra att jag ger det alternativet till er!

 

Ponnysarnas ligghall, inklusive tillhörande "gång":

 

Delar av deras höskydd och fantastiska haaaaage: 

 

 

 

I helgen har mina två systerdöttrar med familj varit här på besök och det har som vanligt blivit en hel del tid hos hästarna i form av både ridning och pyssel. :) 

 

Malve, Alfons och Gino var de som fick komma ut den här gången och alla ställde upp som de gentlemän de är! Malve framförallt vill jag säga, kan fortfarande inte förstå att den räddaste individ jag någonsin mött har visat sig vara den ultimata barnponnyn där han så gott som ständigt får möta sina rädslor. Men han är verkligen speciell, min stjärna! Jag vågar lämna över honom till My och Lea på nästan helt egen hand, för jag litar på att han gör det bästa av situationen i alla lägen. Om han tröttnar är "det värsta som kan hända" att han går iväg, kanske äter gräs eller struntar i att utföra de beteenden som barnen ber om. Blir han rädd så hoppar han till eller flyr, han skulle aldrig få för sig att springa ner dem eller bli arg och försöka sparka eller bita. Även om jag inte tycker att det är mer än rätt att barnen uppfostras av hästarna så kan det gå illa till om det sker på ett impulsivt och brutalt vis. 

 

Det har nog gått snart tre veckor sedan jag blev sjuk för andra gången den här hösten, och febern har trots det inte släppt helt och hållet. Även om jag inte alla gånger känner av den förhöjda temperaturen sådär jättemycket så finns den där, liksom hostan som inte riktigt vill släppa taget- även om den naturligtvis har avtagit betydligt. Min motivation, ork och glädje börjar bli undanknuffade av känslor jag inte känner igen så väl och jag vet att det inte längre är en lätt förskylning jag bär på. Alla mina symtom (betydligt fler än de jag nämnt här)
 stämmer överrens med de som visar tidiga tecken på en utbrändhet, hur ologiskt det än låter. 

 

Något jag är säker på är att det krävs en förändring i mitt liv, men jag vet ännu inte på vilket sätt. Jag misstänker dock att mer av min tid kommer gå till hästarna, mina finaste vänner som av någon anledning alltid finns där för mig. Hur panikslagen jag än känner mig så ger deras närhet alltid en värmande trygghet. Tiden med dem knuffar undan tankarna som annars alltid tycks ligga i bakhuvudet och trycka. 

 

Senast idag lyckades Gino få mig att känna mig fjäderlätt och glad. Jag hade planerat en verkning på honom under eftermiddagen och gick ut till stallet runt tolvtiden för att fylla fickorna med godis och hämta hans grimma och grimskaft. Under den korta stunden innanför väggarna hörde jag hur det dundrade utanför och funderade över om det var någon häst som kommit fram till grinden. Svaret fick jag när jag öppnade stalldörren och möttes av Ginos vänliga och vackra ansikte, världens finaste avelshingst. Han är en väldigt social häst och brukar komma om jag ropar på honom, men jag hade faktiskt inte kunnat drömma om att han skulle komma ner alldeles ensam på eget bevåg när han antagligen misstänkte att det var verkningsdags! 

 

Verkningen gick bra, och mycket snabbare än väntat faktiskt. Kände mig inte alls särskilt trött i kroppen efter arbetet utan bestämde mig rätt snabbt för att tömköra honom en sväng när vi ändå var igång. Turen blev inte särskilt lång, men otroligt givande! Han var så lyhörd, pigg, framåt, positiv och bara sådär underbart härlig! Allting satt som en smäck; framåt, halt, trav och till och med lite galopp med mig springandes som en galning bakom, haha! :D 

 

Vädret var uruselt och vi hade motvind i äckelregn på hemvägen, men jag kände trots det verkligen ingenting annat än glädje! Han är verkligen en sådan fantastisk avelshingst, den perfekta om du frågar mig. Lugn, frågande, vänlig, tillgiven, framåt, läraktig och känslig. Hans pampiga utseende med långt och tjockt tagel i både lugg, man och svans samt hans vackra teckning är bara ett plus i kanten. Gino är en hingst på miljonen, och jag är så glad att han är min och finns i min närhet! 

 

Igår var det dags för årets höstfotografering med mig och världens bästaste killar och då självklart med duktigaste Sabina Svenningsson bakom kameran. Bilderna blev trots det dystra vädret (men vi hade i alla fall uppehåll större delen av tiden) helt fantastiska, Sabina gör verkligen magi med kameran. 

 

Känner verkligen att jag måste få ner några av gårdagens händelser i ord, speciellt delen om Alfons. Tror aldrig att han har gått så bra som han gjorde igår, jag sprudlar fortfarande av glädje inombords! Det känns som att vi alltid blir lite oense när Sabina är här, förmodligen för att han aldrig riktigt trivits med att stå i strålkastarljuset och dessutom överlag är en ganska ifrågasättande individ. I kombination med mig som oftast inte kan låta bli att sätta press under de dagarna blir det sällan bra, även om det inte syns på bilderna. Men gårdagen... Jag vet inte vad som har hänt. Det kändes inte som att jag hade särskilt höga förväntningar på honom, vilket förmodligen var precis det som behövdes. Han var så... Glad. Sprang ifrån mig flertalet gånger, men utan sura miner och av andra orsaker än att han tröttnat. Han hade en enorm överskottsenergi och kunde inte låta bli att vika undan en stund för att springa av sig i den nya hagen där det faktiskt finns ordentligt med springyta. När han var klar kom han glatt tillbaka och busade med mig igen och åååh, det var bara så fint! Han var otroligt tillgiven i trickträningen också, bjöd till och med på stegra+puss som vi la ner för ett bra tag sedan när fäktandet kom fram istället, så duktig! "Capriole-hoppen" sitter inte flytande och var mest studsliknande under gårdagen, men han försökte ju så fint vilket är allt som betyder något. Ja, allt var verkligen bara så jävla bra! 

 

Nu rinner svetten, kroppen känns sömnig och jag skämmer bort min själ med lite pepparkakor. Nöjd och glad har jag nyss kommit in från hästarna där jag spenderat i alla fall någon timme med världens finaste Alfons!

 

Började med att hämta honom i hagen, ta in honom i stallet och borsta bort den värsta skiten på honom. Kratsade och kollade igenom hovarna en sväng också innan selen och resten av utrustningen åkte på. Vi har inte tömkört ordentligt på ett bra tag nu då bland annat min motivation brustit, men idag så! Valde faktiskt att utesluta bettet den här gången och använde lädergrimman istället. Tror att jag har bestämt mig för att ge bettlösa alternativ ett försök i inkörningen (liksom i körningen om vi kommer dit då, haha) då han verkligen inte verkar trivas med bettet i munnen. I ärlighetens namn lyssnar han såvitt jag vet faktiskt minst lika bra i grimma ändå, så vi får ge det en chans helt enkelt! 

 

Tömkörningen gick helt okej. Jag får använda otroligt tydliga signaler för att få honom att reagera på minsta lilla, men jag tycker ändå att han är duktig för att ha varit ute så lite med utrustningen och positionen. Under en tid i fortsättningen tror jag däremot att jag ska få låta honom få välja mycket vägar då våra sura miner i första hand kommer fram när jag ber honom svänga in på en väg han kanske inte har tänkt sig från början. Han är inte särskilt förtjust i tömkörningen ännu, så tror mycket väl att det kan gå bättre om jag lättar på reglerna och låter honom få en ärlig chans till att vara delaktig i en del av besluten. Han var i alla fall en liten buse idag, vilket framgick extra tydligt när vi var på väg till hagen igen efter turen! Jag har ju under en tid försökt få fram capriole-LIKNANDE "hopp" på honom genom stegra och han har förstått att man ska studsa fram istället för att ställa sig stabilt på bakbenen vid de "kommandona", men rumpan har han sällan velat lyfta från marken. 

 

På väg tillbaka till hagen fick han i alla fall till ett riktigt snyggt "hopp" med bakändan upp i vädret när jag busade igång honom. Riktigt härligt bocksprång som givetvis belönades i mängder och som gjorde att träningspasset förlängdes en stund ute på åkern i grimma och grimskaft. Där kutade vi runt som tokstollar en bra stund där jag då och då lyfte händerna och försökte få fram några fler snygga hopp. Han fick faktiskt till några fina, men är osäker på om han förstod vad jag menade då det blev minst lika många vanliga "frambenshopp". Jag tycker att han var jätteduktig i alla fall, och vi båda blev sådär härligt trötta i slutet! Längesedan jag aktiverade honom ordentligt och han har ju spenderat alltför lång tid i deras lilla hage medan jag fixar med deras stora, så dagens pass var nog mer än välbehövligt fysiskt som psykiskt för hans (och för min också) del. Tänkte i alla fall fortsätta leka lite mer med beteendet de närmsta dagarna om han fortsätter vara såhär busig, så får vi se om vi lyckas! Hade varit roligt, men naturligtvis spelar det ingen större roll. 

 

En riktigt härlig stund med min fina hade jag i alla fall, utan tvekan! Nu ska jag fortsätta dagen med att göra ett försök till att utveckla mina matlagningskunskaper och laga lite lunch. Känns som att det kommer fortsätta vara en bra dag idag, där man kan lägga sig i sängen under kvällen och känna att man faktiskt fått mycket nyttigt gjort under dagen. Har redan hunnit fixa alla morgonrutiner, städat undervåningen och pysslat med min vackra guldpojke, och klockan är inte ens halv tre ännu, underbart är det!

 

I torsdags kväll var det dags att leva upp till den händelse jag oroat mig över hela sommaren. Tiden då den sista utomstående hästen i år skulle åka hem, stoet som är bland de enda jag verkligen sett Gino tycka om och som gjort honom sällskap under hela sommaren. Jag var beredd på att se hans värsta sida, okontrollerande och panikslagen över att se stoet lastas på och lämna gården, varför jag blev så förvånad över att inget av det hände. Vi stod precis bredvid släpet och jag lät honom äta gräs på långt grimskaft medan Pi gick på rampen, varpå den snart stängdes bakom henne. Han kan omöjligt ha missat händelsen men reagerade inte ens med att lyfta på huvudet när det skedde. När fordonen lämnat gården gick vi ner till mot stallet och han fick placeras i den lilla boxen där han kunde se Silas och Eddie stå i ligghallen, men ändå ha sitt egna space. Han tog några tuggor av höet och fick lite musli av mig innan han avslappnat ställde sig i ett hörn med huvudet mot väggen. Jaha? Var det den reaktionen jag spenderat förmodligen timmar med att oroa mig över, eller väntade utbrottet till senare? Hade han kanske inte förstått att hon åkte, trots att vi bara var ett par meter ifrån? Frågorna gjorde att oron växte. Det kunde väl inte vara så enkelt att han inte brydde sig, att han faktiskt var tillfredsställd med att de särades på? 

 

Jag vet fortfarande inte varför allt gick så enkelt, men natten såg ut att ha gått bra när jag kom ut morgonen därpå. Det var dags för prövning nummer två, ihopsläpp med gamla kompisen Silas och så Eddie. Eddie som han jagade ut från hagen för ett drygt år sedan under samma dag som bebisen kom hit. Mycket som har hänt sedan dess, men jag tvivlade ändå på att det skulle gå så enkelt som det gjorde. Vill inte direkt påstå att dem är bästa kompisar, men de verkar ändå fungera ihop. Eddie är ju så oerhört klok och visade tydligt att han inte är något hot, men tvekade ändå inte på att säga ifrån när Gino gick överstyr. Han är helt enkelt precis den typen av hästkompis Gino behöver, ingen konkurrent men inte heller en häst som är för feg. Gino verkar faktiskt tycka om honom också, har både sett lite (om en väääääldigt lite, men ändå) lek och en del närhet från hans sida. Eddie tycks förståeligt nog vara lite skeptisk mot hans vänlighet, men jag hoppas att det släpper med tiden. Är överväldigad att de ens fungerar ihop överhuvudtaget! 

 

Det kan fortfarande bli problem i flockarna och det finns risk att jag i framtiden tvingas separera på vissa av grabbarna, men just nu för stunden känns det som att jag äntligen vågar pusta ut. Jag har mina två drömflockar och ser fram emot en vinter med lösdrifter, fri tillgång på grovfoder, uppvärmda vattenbaljor och stora, härliga hagar! Lite småjobb kvar innan allt det är färdigt, men jag har kommit en bra bit.

 

Avslutar inlägget med några bilder jag tog på nya flocken bara några timmar efter ihopsläppet. Mina fina grabbar!

 

Inlägget som egentligen både borde skrivits och publicerats i lördags eller i åtminstone söndags är kanske lite väl försenat typ fyra dagar senare, men med överansträngning och mycket annat att göra tycker jag faktiskt att det är helt okej ändå! 

 

Ridturen gick i alla fall riktigt, riktigt bra. Silas var verkligen en klippa som bland annat tog oss igenom två samhällen där jag vid vissa tillfällen satt på hans rygg och vid andra gick bredvid. Vi höll oss ganska mycket på gång- och cykelvägar för att undvika den värsta sortens trafik och fick på så sätt också en ordentlig miljöträning! Genom bostadsamhällen, förbi en fotbollsplan, tågstation (där tåget naturligtvis kom in på stationen samtidigt som vi) och rondell, under tunnlar och allt man kan tänkas möta i en helt vanlig tätort fick jag, min kompis och våra fantastiska vänner ta oss igenom och jag har inte ord som kan beskriva min tacksamhet till världens snällaste storhäst! Visst stannade han några gånger, visst "fjantade" han för vissa småsaker och visst gjorde han inte som jag ville alla gånger, men han tog oss överlevande (och mer än så) 2,7 (?!) mil barbacka och i grimma på fem och en halv timme. För det är han guld värd! 

 

Efter i lördags har han däremot inte mått helt bra. Det var en skrikande Silas vi körde hem i släpet och ropen efter hans sommarkompis fortsatte i flera dagar efteråt, och finns säkert fortfarande kvar då och då. Därför är jag egentligen helt emot att hålla på med brytande och bytande av flockar, men det finns tillfällen där det faktiskt känns enklast även om det i slutändan kan bli tråkiga konsekvenser. 

 

Konstigt nog hade jag ingen direkt träningsvärk efter långturen. Under själva ridningen kändes det en hel del i ljumskarna och jag var ganska öm mellan benen samma dag och lite dagen efter, men mer än så kan jag inte direkt koppla till ridturen. Däremot utgjorde förmodligen timmarna på hästryggen i kombination med överdriven (för mig) socialitet, älgjakt och på tok för lite vilande en ganska jobbig överansträngning. 

 

Redan i måndags under älgjaktspremiären jag lovat min pojkvän att följa med på kunde jag känna av de första tecknen, men utan att direkt reagera på det. När första älgen var skjuten och vi skulle gå fram och kika kände jag yrseln komma och jag valde att gå undan för att försöka undvika eventuella kräkningar. Därefter kom illamåendet i intervaller i samband med magont och trötthet. Även fast jag är vegetarian, äckelmagad och allmänt känslig så kändes det hela lite överdrivet. Har ändå gått på en naturbruksskola och varit närvarande vid slakt, dissekering osv osv. Har ju till och med klarat av (nätt och jämt förvisso) att verka kadaverhovar, så en död älg borde knappast vara något som får mig svimfärdig. Detta fick jag bekräftelse på när jakten var över och febern kom krypande. Dagen efter, liksom idag har min temperatur gått som på en berg- och dalbana och illamåendet har om möjligt hållit en ännu mer skiftande kurva. Halsontet och vissa allmänt tråkiga känslor har bara hängt med på ett hörn sådär. 

 

Även om jag vet att vilan borde vara min huvudsakliga uppgift när min kropp inte mår helt hundra så har jag fortfarande mina plikter som hästägare. Idag har jag lagat fårnätshage (efter förmodade äckliga älgar vars klumpighet jag verkligen inte förstår) för att ponnysarna ska kunna vara i en åtminstone lite säkrare gräshage några timmar om dagen, fått hjälp av min snälla familj med flyttande av badkar, bytande av vatten, öppnande av en ny höbal och flyttande av hästar. Mådde inte helt bra direkt efter allt jobb, men ikväll känner jag mig lite lättare faktiskt så jag hoppas verkligen att bättringsvägen håller i sig. Skönt att ha allt det gjort i alla fall! Nu går Mille, Malve och Alfons tillsammans igen och jag hoppas att de än så länge ska spendera de flesta timmarna i en liten hage med ett par hö-utfodringar om dagen i kombination med några timmars gräsätande i den ofärdiga "gräshagen" medan jag gör klart det mesta på deras vinterhage. Silas och Eddie släpptes på en av åkrarna igen för att få tugga i sig det sista av den här sommarens färska godheter, och Gino och Pi (Pi är också kompisens häst) får gå kvar längst bort tills det är dags för tjejen att åka hem. 

 

Ojojoj vad långt det här blev nu... Fattar inte varför jag blivit så skrivsugen på "ointressanta" inlägg numera, men jag hoppas att de duger tills jag får motivation till att skriva om annat, haha. Nu får inlägget avslutas med en mobilbild från min och Silas långtur innan jag ska försöka sova mig frisk inför morgondagen! Godnatt! 

 

Äsch nu orkar jag inte vänta med bloggandet längre, haha. Fått färdigt min och hästarnas presentation i alla fall, så om ni inte redan läst igenom de inläggen kan ni göra det nu. :) Hundarnas och katternas får helt enkelt bli färdiga allt eftersom! Jag vill komma igång med åtminstone lite av skrivandet nuuu. 

 

Under de senaste veckorna har jag satt igång Silas igen och för ovanlighetens skull har vi haft sällskap vid varenda tillfälle. En av mina närmsta vänner har ju haft sina hästar här under sommaren, så vi har gemensamt satt igång storhästarna inför morgondagen då det planeras en långtur på ungefär 2,3 mil. Vi har nämligen tänkt att två av hennes hästar ska få komma hem imorgon och istället för att köra hem hennes tyngsta som inte är särskilt förtjust i transporter kom vi på den briljanta idén att rida hem henne, i sällskap av mig och Silas! Väl där är tanken att Silas ska lastas på en transport och åka hem igen när hon ändå ska hit med släp för att få hem en av hennes andra hästar. 

 

Igångsättningen har verkligen gått helt underbart till. Tror faktiskt inte att jag och Silas någonsin gått så bra ihop som vi gjort under det senaste. Bettet har inte varit i munnen en enda gång och det dröjde inte länge innan även sadeln började samla damm. Såå... En simpel lädergrimma med tyglar har varit vår utrustning i alla gångarter och på alla möjliga rundor. Kanske inte låter så fantastiskt i någon annans ögon, men de ögonen har förmodligen heller inte följt min och Silas resa från början. Jag trodde faktiskt aldrig att jag med trygghetskänsla skulle kunna sitta på honom barbacka i lugn och följsam galopp med hängande tyglar. Inte heller att han skulle hamna i en jättetrevlig form vid vissa travtillfällen med bara en grimma som huvudlag, en form jag faktiskt inte tror att vi tidigare fått till ens med bett (som han brukar gå bäst i när det gäller dressyren). Även om han inte håller formen en hel ridtur i alla gångarter tycker jag att det är så fantastiskt att han ens försöker! 

 

För att komma till morgondagen har jag i alla fall varit igång en hel del idag. Först på schemat stod det staketfix, sooom vanligt, haha. Min vardag ser ungefär ut som förut, fast lite framåt har jag allt kommit! :D Kunde dock inte hålla på alltför länge då "våra" äckliga biparasiter som vanligt inte kunde låta mig vara ifred. Eftermiddagen gick då istället åt till tvätt och städning innan jag så småningom ställde mig och lagade mat till mig, min sambo och Sonny då min mamma inte var hemma. Haha jag har blivit så otroligt huslig så det nästan är läskigt... 

 

Kvällen har ägnats åt ännu mera tvättande, fixande av fika, höpackning och vattenfyllande. Storhästarna har fått komma in för att äta och vila upp sig ordentligt inför morgondagen, vilket jag faktiskt tror uppskattas mycket av dem båda! :) Så i princip allt som rör långturen är nog så gott som färdigt nu. Världens bästaste pojkvän har lovat att köra bort med både vårat och hästarnas fika efter ungefär halva ridturen, mackor och gifflar till oss och hö och morötter till de fyrbenta samt mängder av vatten såklart! :) Hoppas och tror att det kommer bli urmysigt! Har planerat att rida barbacka och i grimma på Silas, i mysbyxor och kanske en tjocktröja. Satsar på att se så traditionell ut som möjligt när vi ska rida i samhälle och allt, haha eller inte... 

 

Well, världens mest intressanta inlägg eller? Kanske inte, men var så enormt skrivsugen ikväll så det fick helt enkelt bli som det blev! Nu säger jag godnatt och hoppas att vi alla klarar morgondagen bra.