Inlägget som egentligen både borde skrivits och publicerats i lördags eller i åtminstone söndags är kanske lite väl försenat typ fyra dagar senare, men med överansträngning och mycket annat att göra tycker jag faktiskt att det är helt okej ändå! 

 

Ridturen gick i alla fall riktigt, riktigt bra. Silas var verkligen en klippa som bland annat tog oss igenom två samhällen där jag vid vissa tillfällen satt på hans rygg och vid andra gick bredvid. Vi höll oss ganska mycket på gång- och cykelvägar för att undvika den värsta sortens trafik och fick på så sätt också en ordentlig miljöträning! Genom bostadsamhällen, förbi en fotbollsplan, tågstation (där tåget naturligtvis kom in på stationen samtidigt som vi) och rondell, under tunnlar och allt man kan tänkas möta i en helt vanlig tätort fick jag, min kompis och våra fantastiska vänner ta oss igenom och jag har inte ord som kan beskriva min tacksamhet till världens snällaste storhäst! Visst stannade han några gånger, visst "fjantade" han för vissa småsaker och visst gjorde han inte som jag ville alla gånger, men han tog oss överlevande (och mer än så) 2,7 (?!) mil barbacka och i grimma på fem och en halv timme. För det är han guld värd! 

 

Efter i lördags har han däremot inte mått helt bra. Det var en skrikande Silas vi körde hem i släpet och ropen efter hans sommarkompis fortsatte i flera dagar efteråt, och finns säkert fortfarande kvar då och då. Därför är jag egentligen helt emot att hålla på med brytande och bytande av flockar, men det finns tillfällen där det faktiskt känns enklast även om det i slutändan kan bli tråkiga konsekvenser. 

 

Konstigt nog hade jag ingen direkt träningsvärk efter långturen. Under själva ridningen kändes det en hel del i ljumskarna och jag var ganska öm mellan benen samma dag och lite dagen efter, men mer än så kan jag inte direkt koppla till ridturen. Däremot utgjorde förmodligen timmarna på hästryggen i kombination med överdriven (för mig) socialitet, älgjakt och på tok för lite vilande en ganska jobbig överansträngning. 

 

Redan i måndags under älgjaktspremiären jag lovat min pojkvän att följa med på kunde jag känna av de första tecknen, men utan att direkt reagera på det. När första älgen var skjuten och vi skulle gå fram och kika kände jag yrseln komma och jag valde att gå undan för att försöka undvika eventuella kräkningar. Därefter kom illamåendet i intervaller i samband med magont och trötthet. Även fast jag är vegetarian, äckelmagad och allmänt känslig så kändes det hela lite överdrivet. Har ändå gått på en naturbruksskola och varit närvarande vid slakt, dissekering osv osv. Har ju till och med klarat av (nätt och jämt förvisso) att verka kadaverhovar, så en död älg borde knappast vara något som får mig svimfärdig. Detta fick jag bekräftelse på när jakten var över och febern kom krypande. Dagen efter, liksom idag har min temperatur gått som på en berg- och dalbana och illamåendet har om möjligt hållit en ännu mer skiftande kurva. Halsontet och vissa allmänt tråkiga känslor har bara hängt med på ett hörn sådär. 

 

Även om jag vet att vilan borde vara min huvudsakliga uppgift när min kropp inte mår helt hundra så har jag fortfarande mina plikter som hästägare. Idag har jag lagat fårnätshage (efter förmodade äckliga älgar vars klumpighet jag verkligen inte förstår) för att ponnysarna ska kunna vara i en åtminstone lite säkrare gräshage några timmar om dagen, fått hjälp av min snälla familj med flyttande av badkar, bytande av vatten, öppnande av en ny höbal och flyttande av hästar. Mådde inte helt bra direkt efter allt jobb, men ikväll känner jag mig lite lättare faktiskt så jag hoppas verkligen att bättringsvägen håller i sig. Skönt att ha allt det gjort i alla fall! Nu går Mille, Malve och Alfons tillsammans igen och jag hoppas att de än så länge ska spendera de flesta timmarna i en liten hage med ett par hö-utfodringar om dagen i kombination med några timmars gräsätande i den ofärdiga "gräshagen" medan jag gör klart det mesta på deras vinterhage. Silas och Eddie släpptes på en av åkrarna igen för att få tugga i sig det sista av den här sommarens färska godheter, och Gino och Pi (Pi är också kompisens häst) får gå kvar längst bort tills det är dags för tjejen att åka hem. 

 

Ojojoj vad långt det här blev nu... Fattar inte varför jag blivit så skrivsugen på "ointressanta" inlägg numera, men jag hoppas att de duger tills jag får motivation till att skriva om annat, haha. Nu får inlägget avslutas med en mobilbild från min och Silas långtur innan jag ska försöka sova mig frisk inför morgondagen! Godnatt!