Igår var det dags för årets höstfotografering med mig och världens bästaste killar och då självklart med duktigaste Sabina Svenningsson bakom kameran. Bilderna blev trots det dystra vädret (men vi hade i alla fall uppehåll större delen av tiden) helt fantastiska, Sabina gör verkligen magi med kameran. 

 

Känner verkligen att jag måste få ner några av gårdagens händelser i ord, speciellt delen om Alfons. Tror aldrig att han har gått så bra som han gjorde igår, jag sprudlar fortfarande av glädje inombords! Det känns som att vi alltid blir lite oense när Sabina är här, förmodligen för att han aldrig riktigt trivits med att stå i strålkastarljuset och dessutom överlag är en ganska ifrågasättande individ. I kombination med mig som oftast inte kan låta bli att sätta press under de dagarna blir det sällan bra, även om det inte syns på bilderna. Men gårdagen... Jag vet inte vad som har hänt. Det kändes inte som att jag hade särskilt höga förväntningar på honom, vilket förmodligen var precis det som behövdes. Han var så... Glad. Sprang ifrån mig flertalet gånger, men utan sura miner och av andra orsaker än att han tröttnat. Han hade en enorm överskottsenergi och kunde inte låta bli att vika undan en stund för att springa av sig i den nya hagen där det faktiskt finns ordentligt med springyta. När han var klar kom han glatt tillbaka och busade med mig igen och åååh, det var bara så fint! Han var otroligt tillgiven i trickträningen också, bjöd till och med på stegra+puss som vi la ner för ett bra tag sedan när fäktandet kom fram istället, så duktig! "Capriole-hoppen" sitter inte flytande och var mest studsliknande under gårdagen, men han försökte ju så fint vilket är allt som betyder något. Ja, allt var verkligen bara så jävla bra!