I torsdags kväll var det dags att leva upp till den händelse jag oroat mig över hela sommaren. Tiden då den sista utomstående hästen i år skulle åka hem, stoet som är bland de enda jag verkligen sett Gino tycka om och som gjort honom sällskap under hela sommaren. Jag var beredd på att se hans värsta sida, okontrollerande och panikslagen över att se stoet lastas på och lämna gården, varför jag blev så förvånad över att inget av det hände. Vi stod precis bredvid släpet och jag lät honom äta gräs på långt grimskaft medan Pi gick på rampen, varpå den snart stängdes bakom henne. Han kan omöjligt ha missat händelsen men reagerade inte ens med att lyfta på huvudet när det skedde. När fordonen lämnat gården gick vi ner till mot stallet och han fick placeras i den lilla boxen där han kunde se Silas och Eddie stå i ligghallen, men ändå ha sitt egna space. Han tog några tuggor av höet och fick lite musli av mig innan han avslappnat ställde sig i ett hörn med huvudet mot väggen. Jaha? Var det den reaktionen jag spenderat förmodligen timmar med att oroa mig över, eller väntade utbrottet till senare? Hade han kanske inte förstått att hon åkte, trots att vi bara var ett par meter ifrån? Frågorna gjorde att oron växte. Det kunde väl inte vara så enkelt att han inte brydde sig, att han faktiskt var tillfredsställd med att de särades på? 

Jag vet fortfarande inte varför allt gick så enkelt, men natten såg ut att ha gått bra när jag kom ut morgonen därpå. Det var dags för prövning nummer två, ihopsläpp med gamla kompisen Silas och så Eddie. Eddie som han jagade ut från hagen för ett drygt år sedan under samma dag som bebisen kom hit. Mycket som har hänt sedan dess, men jag tvivlade ändå på att det skulle gå så enkelt som det gjorde. Vill inte direkt påstå att dem är bästa kompisar, men de verkar ändå fungera ihop. Eddie är ju så oerhört klok och visade tydligt att han inte är något hot, men tvekade ändå inte på att säga ifrån när Gino gick överstyr. Han är helt enkelt precis den typen av hästkompis Gino behöver, ingen konkurrent men inte heller en häst som är för feg. Gino verkar faktiskt tycka om honom också, har både sett lite (om en väääääldigt lite, men ändå) lek och en del närhet från hans sida. Eddie tycks förståeligt nog vara lite skeptisk mot hans vänlighet, men jag hoppas att det släpper med tiden. Är överväldigad att de ens fungerar ihop överhuvudtaget! 

Det kan fortfarande bli problem i flockarna och det finns risk att jag i framtiden tvingas separera på vissa av grabbarna, men just nu för stunden känns det som att jag äntligen vågar pusta ut. Jag har mina två drömflockar och ser fram emot en vinter med lösdrifter, fri tillgång på grovfoder, uppvärmda vattenbaljor och stora, härliga hagar! Lite småjobb kvar innan allt det är färdigt, men jag har kommit en bra bit.

Avslutar inlägget med några bilder jag tog på nya flocken bara några timmar efter ihopsläppet. Mina fina grabbar!