Det har nog gått snart tre veckor sedan jag blev sjuk för andra gången den här hösten, och febern har trots det inte släppt helt och hållet. Även om jag inte alla gånger känner av den förhöjda temperaturen sådär jättemycket så finns den där, liksom hostan som inte riktigt vill släppa taget- även om den naturligtvis har avtagit betydligt. Min motivation, ork och glädje börjar bli undanknuffade av känslor jag inte känner igen så väl och jag vet att det inte längre är en lätt förskylning jag bär på. Alla mina symtom (betydligt fler än de jag nämnt här)
 stämmer överrens med de som visar tidiga tecken på en utbrändhet, hur ologiskt det än låter. 

 

Något jag är säker på är att det krävs en förändring i mitt liv, men jag vet ännu inte på vilket sätt. Jag misstänker dock att mer av min tid kommer gå till hästarna, mina finaste vänner som av någon anledning alltid finns där för mig. Hur panikslagen jag än känner mig så ger deras närhet alltid en värmande trygghet. Tiden med dem knuffar undan tankarna som annars alltid tycks ligga i bakhuvudet och trycka. 

 

Senast idag lyckades Gino få mig att känna mig fjäderlätt och glad. Jag hade planerat en verkning på honom under eftermiddagen och gick ut till stallet runt tolvtiden för att fylla fickorna med godis och hämta hans grimma och grimskaft. Under den korta stunden innanför väggarna hörde jag hur det dundrade utanför och funderade över om det var någon häst som kommit fram till grinden. Svaret fick jag när jag öppnade stalldörren och möttes av Ginos vänliga och vackra ansikte, världens finaste avelshingst. Han är en väldigt social häst och brukar komma om jag ropar på honom, men jag hade faktiskt inte kunnat drömma om att han skulle komma ner alldeles ensam på eget bevåg när han antagligen misstänkte att det var verkningsdags! 

 

Verkningen gick bra, och mycket snabbare än väntat faktiskt. Kände mig inte alls särskilt trött i kroppen efter arbetet utan bestämde mig rätt snabbt för att tömköra honom en sväng när vi ändå var igång. Turen blev inte särskilt lång, men otroligt givande! Han var så lyhörd, pigg, framåt, positiv och bara sådär underbart härlig! Allting satt som en smäck; framåt, halt, trav och till och med lite galopp med mig springandes som en galning bakom, haha! :D 

 

Vädret var uruselt och vi hade motvind i äckelregn på hemvägen, men jag kände trots det verkligen ingenting annat än glädje! Han är verkligen en sådan fantastisk avelshingst, den perfekta om du frågar mig. Lugn, frågande, vänlig, tillgiven, framåt, läraktig och känslig. Hans pampiga utseende med långt och tjockt tagel i både lugg, man och svans samt hans vackra teckning är bara ett plus i kanten. Gino är en hingst på miljonen, och jag är så glad att han är min och finns i min närhet!