Under veckan som gått har jag fått uppleva en av mina största drömmar, nämligen att sitta i vagnen bakom min fantastiska ponny för allra första gången. Två gånger fick han dra vagnen fastspänd medan jag gick bredvid, därefter tog vi steget längre och jag gick bakom vagnen några meter. Han gick så bra att jag faktiskt inte kunde låta bli att våga prova, så det gjorde jag. Jag provade att sätta mig i vagnen och lät Alfons ta sina första steg med en kusk bakom sig. Min ängel kunde inte ha skött sig bättre, och vi har efter den händelsen varit ute med vagnen själva två gånger, två dagar i rad. Han har inte helt förstått principen, och blir lätt lite osäker när vagnen rycker till i selen vid stopp och start. Men han är så jäkla luuuugn, agerar precis tvärtemot än vad jag varit räddast för. Han stannar många gånger under körturerna och tar gärna allting ganska långsamt. Jag brukar inte trivas ihop med svårmotiverade och "sega" hästar, men just i hans fall är jag bara glad för det. Jag är så otroligt glad över att han hellre stannar än flyr när han blir osäker, att han hellre frågar en extra gång istället för att prova på någoting som kan vara farligt.

 

Jag upplever att de flesta hästar blir extra pigga under våren, att vårkänslorna gör de fulla av energi och fyller deras ben med myror. Men inte hos Alfons... Han har sedan jag köpte honom alltid varit väldigt låg under vårarna. Fällningen och värmen gör honom trött och omotiverad så därför oroar jag mig faktiskt inte särkskilt mycket över hans beteende som kommer med vagnen. I kombination med vårkänslorna så är han dessutom ovan vid all utrustning och alla krav som ställs under körningen, och jag tror därför att det är tiden som kommer plocka fram den lilla extra glöden hos honom.

 

Nu i helgen ska han få vila och möjlighet till att smälta allt nytt i alla fall. Nästa vecka tänkte jag ta ut honom på några korta turer igen och försöka komma igång med kommandona ordentligt. Vi kör redan i alla gångarter, men i väldigt korta intervaller. Jag hoppar dessutom ur vagnen och leder honom ungefär halva rundorna (som bara är dryga kilometern långa), så jag tvivlar på att han blir överansträngd. Han och Malve leker dessutom som tokar numera, så en god grundkondition har han definitivt redan.

 

Eftersom jag inte har några körbilder på oss ännu så får ni istället en härlig vårbild som Sabina tog på oss förra året. Längtar SÅÅÅ mycket till årets vitsippefotografering, verkligen en av årets höjdpunkter!