Giovanni
Min fina, fantastiska kille. Jag är så otroligt tacksam över möjligheten att få vara delaktig i hans liv. De dagar jag känner att hopplöshetskänslorna sliter ur min energi och jag önskar se världen ur ett annat perspektiv så väljer jag att gå ut till honom. Jag tror inte att någon som inte känner honom kan förstå hur starka hans egenskaper är. Han är så lugn, välvillig och omtänksam. Jag vill göra så mycket jag kan för honom, och med honom. Hans tacksamhet gör en varm i hela kroppen.
Han, Silas och Eddie går nu i en 4-5 hektar stor hage här hemma. Jag fixade nämligen till en beteshage angränsande till vinterhagen under förra veckan, så nu har de tillgång till typ tre gånger mer mark än de haft under vintern. GLADA KILLAR! De verkar må bra allihopa (även ponnysarna), så även om jag har dåligt samvete över att jag inte hinner med alla så mycket som jag både skulle vilja och borde så känner jag en lättnad över att de har varandra och ett bra boende. De gör allt värt att kämpa för.
Gino är förresten anmäld till vårens avelsvärdering den 5:e april då Sveriges Shetlandssällskap har ändrat vissa regler i avelsfrågor. Det datumet ska jag dessutom göra högskoleprov, lagom spännande! Jag kan alltså inte visa honom själv eller ens närvara under visningsdagen, utan jag har fått lägga över ansvaret på min låtsaspappa och på min suuupersnälla fästman som ordnat allting! Men jag hoppas att de alla klarar de utmärkt och att det kommer fantastiskt bra även för mig. Men nervös lär jag vara i vilket fall som helst!
Gino 18/1 2014
Inkörning av Alfons
Under veckan som gått har jag fått uppleva en av mina största drömmar, nämligen att sitta i vagnen bakom min fantastiska ponny för allra första gången. Två gånger fick han dra vagnen fastspänd medan jag gick bredvid, därefter tog vi steget längre och jag gick bakom vagnen några meter. Han gick så bra att jag faktiskt inte kunde låta bli att våga prova, så det gjorde jag. Jag provade att sätta mig i vagnen och lät Alfons ta sina första steg med en kusk bakom sig. Min ängel kunde inte ha skött sig bättre, och vi har efter den händelsen varit ute med vagnen själva två gånger, två dagar i rad. Han har inte helt förstått principen, och blir lätt lite osäker när vagnen rycker till i selen vid stopp och start. Men han är så jäkla luuuugn, agerar precis tvärtemot än vad jag varit räddast för. Han stannar många gånger under körturerna och tar gärna allting ganska långsamt. Jag brukar inte trivas ihop med svårmotiverade och "sega" hästar, men just i hans fall är jag bara glad för det. Jag är så otroligt glad över att han hellre stannar än flyr när han blir osäker, att han hellre frågar en extra gång istället för att prova på någoting som kan vara farligt.
Jag upplever att de flesta hästar blir extra pigga under våren, att vårkänslorna gör de fulla av energi och fyller deras ben med myror. Men inte hos Alfons... Han har sedan jag köpte honom alltid varit väldigt låg under vårarna. Fällningen och värmen gör honom trött och omotiverad så därför oroar jag mig faktiskt inte särkskilt mycket över hans beteende som kommer med vagnen. I kombination med vårkänslorna så är han dessutom ovan vid all utrustning och alla krav som ställs under körningen, och jag tror därför att det är tiden som kommer plocka fram den lilla extra glöden hos honom.
Nu i helgen ska han få vila och möjlighet till att smälta allt nytt i alla fall. Nästa vecka tänkte jag ta ut honom på några korta turer igen och försöka komma igång med kommandona ordentligt. Vi kör redan i alla gångarter, men i väldigt korta intervaller. Jag hoppar dessutom ur vagnen och leder honom ungefär halva rundorna (som bara är dryga kilometern långa), så jag tvivlar på att han blir överansträngd. Han och Malve leker dessutom som tokar numera, så en god grundkondition har han definitivt redan.
Eftersom jag inte har några körbilder på oss ännu så får ni istället en härlig vårbild som Sabina tog på oss förra året. Längtar SÅÅÅ mycket till årets vitsippefotografering, verkligen en av årets höjdpunkter!
Eddie 18/1 2014
Foto: Sabina Svenningsson
Ehm.. Hej?
Det var längesedan.. Nästan fyra månader sedan för att vara mer exakt. Inte på hela det nya året har jag publicerat ett inlägg, och ändå fylls det på nya följare titt som tätt. Kul, men aningens förvirrande faktiskt.
Jag började skriva en sammanfattning om förra året; om hur det var Milles första fångfria år, om hur mycket jag utvecklades som människa och hur helt jäkla underbart 2013 helt enkelt var.. Men ju längre in på 2014 jag kom, desto mer insåg jag att inlägget inte passade in. Så jag väljer att hoppa över det, och talar istället bara om att 2013 var mitt bästa år på läääänge! Jag hoppas att 2014 blir minst lika bra och att de bra stunderna jag hittills haft i de månaderna som passerat, fortsätter att komma i liknande upplevelser.
Det här året har varit intensivt för min del, jag har blivit färdig med gymnasiekurserna och är nu berättigad (när det gäller ämnena) att komma in på de utbildningar som finns på högskola jag drömmer om att gå. Blev godkänd för en vecka sedan, en enorm lättnad att klara både matten och psykologin på första försöket- riktigt jäkla stolt över mig själv faktiskt. Matten kändes stundtals som att försöka lära sig kinesiska, och jag ville ge upp SÅÅ många gånger. Men jag provade på nytt, igen och igen och igen. Till slut fastnade vissa delar, tillräckligt många för att ta mig igenom kursen med ett godkänt betyg utan tvivel. I psykologin fick jag lite högre betyg än vad jag strävat efter, och min lärare tyckte att jag var duktig och borde läsa vidare i det ämnet. Roligt, särskilt eftersom mitt drömyrke ändå är i likhet med det området.
Jag har gått och förlovat mig också- heeelt oväntat från min sida, haha. En väldigt speciell och trygg känsla som får ta sin tid att sjunka in. Trots att det snart gått en månad sedan jag blev tillfrågad så känns allting så ovant. Det är förstås bara positiva känslor i det ämnet, men nog så komplicerade att ta itu med. Det har hänt så mycket för mig, på en och samma gång. Jag har svårt att hänga med i min egen vardag, och även om händelserna är framgångsrika så blir det en påfrestning för mig. Tror att det är många som har liknande besvär som jag, som förstår vad det är jag menar.
Jag är omringad av så många fantastiska individer att jag ibland borde nypa mig i armen för att bekräfta att jag verkligen inte drömmer. Att min värld faktiskt är en verklighet, inte bara en illusion. Mina djur är fortfarande min största räddning, och hästarna ger mig så otroligt många tänkvärda upplevelser. Vi har trots min brist på tid hos dem, kommit långt i år. Gino och Eddie- de jag knappt trodde skulle kunna gå ihop, leker nu som bröder ihop. Eddie är precis den typen av häst som Gino behöver, en sådan som inte blir rädd för hans tjurighet utan istället står kvar eller säger ifrån. Han är så rättvis, Eddie. Trots att han är så ung så står han på sig och kämpar för jämnställdhet. I vår träning ihop går också allt så bra, han har blivit tömkörd två gånger och har redan börjat förstå placeringen. I trickträningen- den jag trodde bara skulle bli på en låg nivå, har han motbevisat mig med att nu både kunna stegra, ligga på "handkommando" (flytande), sitta, börjat gå i form, gå i klockren spansk skritt och spansk trav när jag ber om det. Ja.. Han fyller två år i år, och ligger ändå så långt fram. Jag hänger inte ens med. Så otroligt rolig att jobba med är han; livlig, busig, känslig och rättvis. Finns det minsta lilla orättvisa från min sida svarar han med att vara lika arrogant tillbaka, precis vad jag behöver.
Silas har blivit travad på i halsring för första gången, jag har kunnat hämta honom ensam i hagen med ett grimskaft runt halsen och han verkar verkligen stormtrivas i sin flock. Våra senaste ridturer har varit.. Fantastiska. Han mår bra nu, och det är en större lättnad för mig än vad någon kan förstå.
Alfons har blivit tömkörd, tömkörd och lite till tömkörd. Vi introducerade vagnen ganska nyligen, och i veckan spändes han för första gången för. Skulle lika gärna kunna ha gått som körhäst i 15 år, duktiga grabben. Helt lugn och sansad var han, vilket får mig att längta lite extra till att sätta mig i vagnen bakom honom. En dröm som faktiskt går att nå inom rimligt avstånd, känns det som i dagsläget i alla fall.
Malve har blivit sitt gamla goa jag igen, börjat få upp konditionen och går i bättre form än någonsin. Så jäkla häftigt att följa hans utveckling. Min fantasti hos honom är inte jättestor för närvarande, men jag älskar att vara med honom och se honom dansa. Han är så jäkla vacker, inifrån och ut.
Även de sista två, Mille och Gino verkar må bra. Bägge känns lite understimulerade, men ändå tillfredsställda med livet. Jag vill ha tid och motivation till alla samtidigt, ofta och regelbundet men det går inte. Jag gör vad jag kan för mina bästa vänner, mer än så kan jag inte göra.
Långt inlägg blev det nu, förmodligen ganska slarvigt också. Men det var skönt att få skriva av sig, jag behövde det. Bloggen gapar tom och jag vill fylla den med allt som pågår i mitt liv. Kommer förmodligen aldrig att lyckas ha igång den som jag vill, men får göra det jag kan.
Har määängder med både nya och äldre bilder att bjuda på, men känner att det räcker såhär för denna gång.