Det var längesedan.. Nästan fyra månader sedan för att vara mer exakt. Inte på hela det nya året har jag publicerat ett inlägg, och ändå fylls det på nya följare titt som tätt. Kul, men aningens förvirrande faktiskt. 

 

Jag började skriva en sammanfattning om förra året; om hur det var Milles första fångfria år, om hur mycket jag utvecklades som människa och hur helt jäkla underbart 2013 helt enkelt var.. Men ju längre in på 2014 jag kom, desto mer insåg jag att inlägget inte passade in. Så jag väljer att hoppa över det, och talar istället bara om att 2013 var mitt bästa år på läääänge! Jag hoppas att 2014 blir minst lika bra och att de bra stunderna jag hittills haft i de månaderna som passerat, fortsätter att komma i liknande upplevelser. 

 

Det här året har varit intensivt för min del, jag har blivit färdig med gymnasiekurserna och är nu berättigad (när det gäller ämnena) att komma in på de utbildningar som finns på högskola jag drömmer om att gå. Blev godkänd för en vecka sedan, en enorm lättnad att klara både matten och psykologin på första försöket- riktigt jäkla stolt över mig själv faktiskt. Matten kändes stundtals som att försöka lära sig kinesiska, och jag ville ge upp SÅÅ många gånger. Men jag provade på nytt, igen och igen och igen. Till slut fastnade vissa delar, tillräckligt många för att ta mig igenom kursen med ett godkänt betyg utan tvivel. I psykologin fick jag lite högre betyg än vad jag strävat efter, och min lärare tyckte att jag var duktig och borde läsa vidare i det ämnet. Roligt, särskilt eftersom mitt drömyrke ändå är i likhet med det området. 

 

Jag har gått och förlovat mig också- heeelt oväntat från min sida, haha. En väldigt speciell och trygg känsla som får ta sin tid att sjunka in. Trots att det snart gått en månad sedan jag blev tillfrågad så känns allting så ovant. Det är förstås bara positiva känslor i det ämnet, men nog så komplicerade att ta itu med. Det har hänt så mycket för mig, på en och samma gång. Jag har svårt att hänga med i min egen vardag, och även om händelserna är framgångsrika så blir det en påfrestning för mig. Tror att det är många som har liknande besvär som jag, som förstår vad det är jag menar. 

 

Jag är omringad av så många fantastiska individer att jag ibland borde nypa mig i armen för att bekräfta att jag verkligen inte drömmer. Att min värld faktiskt är en verklighet, inte bara en illusion. Mina djur är fortfarande min största räddning, och hästarna ger mig så otroligt många tänkvärda upplevelser. Vi har trots min brist på tid hos dem, kommit långt i år. Gino och Eddie- de jag knappt trodde skulle kunna gå ihop, leker nu som bröder ihop. Eddie är precis den typen av häst som Gino behöver, en sådan som inte blir rädd för hans tjurighet utan istället står kvar eller säger ifrån. Han är så rättvis, Eddie. Trots att han är så ung så står han på sig och kämpar för jämnställdhet. I vår träning ihop går också allt så bra, han har blivit tömkörd två gånger och har redan börjat förstå placeringen. I trickträningen- den jag trodde bara skulle bli på en låg nivå, har han motbevisat mig med att nu både kunna stegra, ligga på "handkommando" (flytande), sitta, börjat gå i form, gå i klockren spansk skritt och spansk trav när jag ber om det. Ja.. Han fyller två år i år, och ligger ändå så långt fram. Jag hänger inte ens med. Så otroligt rolig att jobba med är han; livlig, busig, känslig och rättvis. Finns det minsta lilla orättvisa från min sida svarar han med att vara lika arrogant tillbaka, precis vad jag behöver. 

 

Silas har blivit travad på i halsring för första gången, jag har kunnat hämta honom ensam i hagen med ett grimskaft runt halsen och han verkar verkligen stormtrivas i sin flock. Våra senaste ridturer har varit.. Fantastiska. Han mår bra nu, och det är en större lättnad för mig än vad någon kan förstå. 

 

Alfons har blivit tömkörd, tömkörd och lite till tömkörd. Vi introducerade vagnen ganska nyligen, och i veckan spändes han för första gången för. Skulle lika gärna kunna ha gått som körhäst i 15 år, duktiga grabben. Helt lugn och sansad var han, vilket får mig att längta lite extra till att sätta mig i vagnen bakom honom. En dröm som faktiskt går att nå inom rimligt avstånd, känns det som i dagsläget i alla fall. 

 

Malve har blivit sitt gamla goa jag igen, börjat få upp konditionen och går i bättre form än någonsin. Så jäkla häftigt att följa hans utveckling. Min fantasti hos honom är inte jättestor för närvarande, men jag älskar att vara med honom och se honom dansa. Han är så jäkla vacker, inifrån och ut. 

 

Även de sista två, Mille och Gino verkar må bra. Bägge känns lite understimulerade, men ändå tillfredsställda med livet. Jag vill ha tid och motivation till alla samtidigt, ofta och regelbundet men det går inte. Jag gör vad jag kan för mina bästa vänner, mer än så kan jag inte göra. 

 

Långt inlägg blev det nu, förmodligen ganska slarvigt också. Men det var skönt att få skriva av sig, jag behövde det. Bloggen gapar tom och jag vill fylla den med allt som pågår i mitt liv. Kommer förmodligen aldrig att lyckas ha igång den som jag vill, men får göra det jag kan.