Malve, mini-shetlandsponnyhingst f. 2010

 

Malve är min vackra sagoponny som jag hämtade hem den 27:e februari 2011. Han är den första ohanterade häst jag någonsin köpt, och har lärt mig (samt lär mig fortfarande) mer än vad ord kan beskriva.

 

Malve är en väldigt speciell och känslig kille som är svår att komma in på djupet. I början av vår tid överanalyserade han det mesta, liksom överreagerade på händelser som egentligen inte var särskilt betydande. Närkontakt med människor var det som han hade absolut svårast för, och jag fick därför lägga grundhanteringen åt sidan och istället fokusera på en annan typ av hjärnstimulering. Trickträningen blev vår väg till att kunna förstå varandra bättre. Detta genom att jag blev tvungen till att lägga kraven åt sidan för att han ens skulle överväga att ge mig en chans, och han blev tvungen att släppa alla ”tänk om” för att kunna lägga energi till att klura ut vad jag önskade av honom.

 

Vi är inte felfria idag heller, men jag känner ändå att vi hittat vår väg. Grunderna som vi aldrig riktigt fick möjlighet till att befästa i början har med åren smugit fram, liksom hans självförtroende som numera bara tycks bli större. Jag njuter av att se Malve växa, och jag älskar synen av honom dansande. Malve är min fantastiska stjärna, som med tiden verkligen har fått blomma ut.

 

Alfons är mitt vackra lejonhjärta som jag hämtade hem den 26:e juli 2010. Han är min allra första egna häst och är en av de individer som gjort störst påverkan av den människa jag är idag.

 

Alfons har en aningen splittrad personlighet, precis som jag själv. Det går inte riktigt att få fäste om den och han är väldigt kräsen med vilka som får komma nära hans själ. Han visar för det mesta en självsäkerhet, en individ som inte låter sig påverkas av hinder som kommer i vägen. Oftast stämmer den personligheten också, och jag har aldrig mött en starkare och mer bestämd individ än min Alfons. Men jag vet också att det ligger en gömd osäkerhet inom honom, en egenskap som gör att han inte vill lita på någon till hundra procent och som gör att han aldrig riktigt vågar landa.

 

Alfons är min trygga punkt som bidrar till att jag står upp idag, hans envis- och klokhet har hjälpt mig att förändra min filosofi inom det mesta. Han är min andra halva, och om det finns någon själsfrände är han den individen.

 

 My Lord, shetlandsponnyvalack f. 1990

 

Mille som han kallas är min första häst, min läromästare och min bästa vän. Han stod på gården när jag flyttade hit och vi har tillsammans utvecklats i över tio år. Jag står inte som ägare på Mille utan det är min låtsaspappa som köpte honom redan innan jag och min mor flyttade till Småland, men för mig är han lika mycket min häst som de som är mina på pappret. Det är jag som sköter om honom, är delaktig i de flesta beslut och skulle jag flytta härifrån och ta med mig några hästar innan han går bort så får han följa med.

 

Mille är en väldigt öppen häst, han litar på de flesta och är faktiskt den enda häst jag vet som totalnjuter av närhet och pyssel. Många hästar accepterar att man borstar och ”hänger” på dem, men jag tror att det är väldigt få som faktiskt uppskattar det. Men Mille är inte som alla andra, han älskar människor och uppmärksamhet. Vare sig man har godis eller inte får man ofta tungkyssar över både ansikte och kläder om man inte säger ifrån.

 

Hans egenskaper mot människor är ungefär likadana mot hästar vilket gör honom till en väldigt populär individ. Hans välvilja gör att de yngre och osäkra söker trygghet hos honom, och han skyddar de som att han vore deras biologiska mamma. Hans ledarskap faller sig naturligt i de flesta flockar, och det är sällan jag ser honom utnyttja sin ”makt”. Jag vet ärligt talat inte hur många hästar han stöttat mot en fungerande plats i flocken, och jag vet inte hur andra hästar klarar sig utan en egen Mille. Han är en på miljonen, älskar och är älskad av de flesta.

 

Hans rättvishet ligger på samma nivå som hans envishet. Han är därför inte bara en utmärkt förebild inom hästflockarna utan även i människans värld. Om man inte visar respekt kan man inte räkna med att få någon heller, något han visat mig åtskilliga gånger genom åren.

 

Från hästryggen har jag lärt mig det mesta på Mille, och jag är honom evigt tacksam för allt. Idag är han i princip heltidspensionerad och jag hoppas och tror att han njuter av sin frihet. Det och mycket mer är han värd.

 

Liksom Mille stod Silas på gården när jag flyttade hit (och ägs även han av min låtsaspappa), och han tränades då för travet. Jag gjorde inte något särskilt med honom i början då han varken var ridbar (för orutinerade mig) eller särskilt social. Vi gick lite promenader då och då, men började egentligen inte lära känna varandra på riktigt förrän han blev ganska ordentligt sjuk och det bestämdes att han lika gärna kunde skolas om till ridhäst när han blev frisk (eftersom han bara hade några få år kvar på travbanan, och de tar mycket tid och träning att få upp de i tävlingskondition).

 

Silas är en väldigt instängd individ. Han är inte särskilt förtjust i varken hästar eller människor och jag tror egentligen att det bara är hans hagkompis Gino som han verkligen släppt in på djupet. Vi har egentligen inte särskilt mycket gemensamt, men trivs oftast ihop när jag rider honom. Det är som att alla överanalyserade tankar, all stress och alla tunga känslor försvinner när jag låter honom sträcka ut. De stannar kvar som flugor på andra sidan, och även om de ibland kommer ikapp så är det lättnad att släppa på trycket om det så bara varar under några få sekunder. Vi hjälper varandra, på något underligt vis.

 

Silas är inte bara individen som föredrar att hålla sina tankar för sig själv, utan är dessutom väldigt egensinnig. Hans förslag är alltid de bästa, och egentligen också de enda. Jag har faktiskt aldrig mött en så envis häst som håller fast vid sina tankar även om precis allt motsäger det han bestämt. Han är däremot välvillig, så även om förslagen ibland kan vara omöjliga att förändra så är de oftast ofarliga.

 

Jag är stolt över min och Silas utveckling, även om vi inte alltid kommer överens. Han har lärt mig otroligt mycket genom åren, inte minst begreppet acceptans. Det är väldigt givande att få ta del av hans personlighet, liksom den lilla del av hans stora själ han än så länge velat dela med sig.

 

Kulltorps One Dream, welshponny sektion B f. 2012

Eddie som jag kallar honom är mitt nyaste tillskott inom hästarna. Jag tingade honom redan i augusti 2012 efter att jag sett honom ute på annons för andra gången, och i oktober samma år betalades slutsumman och han flyttade hem till oss.

 

Med tanke på Eddies ålder håller vi oss bara till grunderna inom det mesta, men tanken är att han om några år kan och vill bli min ridponny. Jag hoppas också att han så småningom går igenom som avelshingst då han både har en väldigt trevlig stam, vackert utseende och ett fantastiskt temperament. På sidan av hoppas jag att han behåller sitt intresse för trickträning som vi redan nu börjat introducera.

 

Eddie är en väldigt lugn och klok individ, särskilt om relaterar till hans ålder. Han har lätt för att lära, tar saker och ting med ro och hetsar inte upp sig i onödan. Överlag känns han inte särskilt rädd vilket oftast är en fördel, men eftersom han i allmänhet är en trygg individ har han inte heller svårt för att ifrågasätta de flesta saker han är ointresserad av. Det är därför ganska lätt att hamna i konflikt när en del av mina uppgifter inte faller honom i smaken.

 

Jag är säker på att jag kommer att lära mig oändligt mycket av min fina unghingst. Han har redan bidragit med massor av kunskap till både huvud och hjärta, och jag ser fram emot en berikad framtid med honom.

 

Giovanni Vom Silbersee, shetlandsponnyhingst f. 1997

 

De flesta av mina hästar har varit spontanköp, men Gino är nog den som tagit det största priset. Jag skulle bara hämta ett shetlandsponnyföl tillsammans med sin mamma åt en kompis, och pappan till fölet bara råkade stå på samma gård. Hans skönhet tog verkligen andan ur mig när min blick landade på honom, och när jag gick in och hälsade klickade det bara. Fick reda på att han var godkänd avelshingst i hela EU, importerad från Tyskland och naturligtvis det mest avgörande: till salu. Med de erbjudanden jag fick från ägaren kunde motsägelserna inte stoppa mig och jag fick hem honom på prov den 19:e oktober 2011. I januari 2012 började jag betala av honom och i mars samma år var han slutbetalad.

 

Gino är en väldigt människovänlig hingst, men tvekar inte på att testa lite gränser om man släpper för mycket på reglerna. Han är en häst som behöver struktur i sin vardag, tydliga signaler och någon som alltid rättar honom om det blir fel. Naturligtvis både vill och får han komma med egna förslag och ha egen vilja, men att ge honom en helt fri hand gör honom osäker och jag upplever honom som obekväm i de sammanhangen.

 

Överlag är Gino dock en väldigt snäll och lättsam hingst. Han är otroligt tillgiven och låter sig gärna hanteras av barn som respekterar honom. Han är dessutom väldigt arbetssam och har lätt för att lära, ställer hellre en fråga för mycket än en för lite. Han känns pigg på världen och är helt enkelt en fantastisk kille som står mig nära. 

 

 Det är ofta ganska så enkelt att hitta rätt ord när man ska beskriva någon annan, som ens familj. Men när det kommer till en själv börjar tankarna virvla och det är svårt att hitta rätt formuleringar. Men jag ger det ett värdigt försök i alla fall!

 

Jag har överlag en relativt delad personlighet som jag tror är svår att få fäste om. Är faktiskt själv medveten över att jag är en ganska komplicerad individ och tror att det är svårt för människor att bara tycka om mig på en normal nivå. Antingen tycker man om mig väldigt mycket eller också väldigt lite. Gissar på att den större delen håller till vid det sistnämnda, haha. 

 

Under november 2012 diagnostiserades jag med ADD vilket innebar en helomvändning i mitt personliga liv. Alla svåra år i grund- och gymnasieskolan där orden i böckerna mest påminde om sladdrig spaghettis blev plötsligt lättare när meningarna med hjälp av medicin faktiskt blev förståeliga. Jag fick helt enkelt en värdig chans till att påbörja något som i framtiden kanske kan göra en positiv förändring till fler än jag själv- en utbildning. Jag har alltså så smått börjat studera igen, och jag drömmer om att en dag kunna livnära mig själv och min familj på att hjälpa människor. Behandlingspedagog, behandlingsassistent, socialpedagog eller liknande… Någonting som kan ge mig behörigheten. Jag tror på att jag kan, så småningom.

 

I alla fall… Att få diagnosen och all hjälp därigenom har inte bara underlättat för mina studier, utan faktiskt hela min vardag. Jag har fått tillbaka min motivation, den där som oftast legat nergrävd så länge jag kan minnas och som bara tittat fram då och då. Jag känner äntligen att jag har tagit tag i mitt liv och börjat få ordning på några trassliga delar.

 

För närvarande bor jag tillsammans med min pojkvän hemma hos min mamma och hennes man, på en gård ute i smålandsskogarna. Mycket ut av min tid går till att få ordning på både hagar och ladugård, men jag undviker att låta livet passera framför mina ögon medan jag lever i framtiden. Jag försöker med andra ord ta vara på dagarna och ägna en hel del tid åt mina bästa vänner (djuren) och min familj, trots att det finns mängder av andra saker som skulle kunna ta upp all min tid.

 

Ehh ja… Finns nog egentligen mycket mer jag kan säga om mig och mitt liv, men jag tycker faktiskt att det räcker för den här gången. Undrar ni någonting så är det bara att fråga, som man brukar säga?