Jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan mina fantastiska hästar, ingen kan förstå hur mycket de betyder för mig.

 

 

Filmen är från i lördags, filmad av duktiga Sabina Svenningsson och redigerad av mig.

 

Min fina, fantastiska kille. Jag är så otroligt tacksam över möjligheten att få vara delaktig i hans liv. De dagar jag känner att hopplöshetskänslorna sliter ur min energi och jag önskar se världen ur ett annat perspektiv så väljer jag att gå ut till honom. Jag tror inte att någon som inte känner honom kan förstå hur starka hans egenskaper är. Han är så lugn, välvillig och omtänksam. Jag vill göra så mycket jag kan för honom, och med honom. Hans tacksamhet gör en varm i hela kroppen. 

 

Han, Silas och Eddie går nu i en 4-5 hektar stor hage här hemma. Jag fixade nämligen till en beteshage angränsande till vinterhagen under förra veckan, så nu har de tillgång till typ tre gånger mer mark än de haft under vintern. GLADA KILLAR! De verkar må bra allihopa (även ponnysarna), så även om jag har dåligt samvete över att jag inte hinner med alla så mycket som jag både skulle vilja och borde så känner jag en lättnad över att de har varandra och ett bra boende. De gör allt värt att kämpa för. 

 

Gino är förresten anmäld till vårens avelsvärdering den 5:e april då Sveriges Shetlandssällskap har ändrat vissa regler i avelsfrågor. Det datumet ska jag dessutom göra högskoleprov, lagom spännande! Jag kan alltså inte visa honom själv eller ens närvara under visningsdagen, utan jag har fått lägga över ansvaret på min låtsaspappa och på min suuupersnälla fästman som ordnat allting! Men jag hoppas att de alla klarar de utmärkt och att det kommer fantastiskt bra även för mig. Men nervös lär jag vara i vilket fall som helst! 

 

 

Under veckan som gått har jag fått uppleva en av mina största drömmar, nämligen att sitta i vagnen bakom min fantastiska ponny för allra första gången. Två gånger fick han dra vagnen fastspänd medan jag gick bredvid, därefter tog vi steget längre och jag gick bakom vagnen några meter. Han gick så bra att jag faktiskt inte kunde låta bli att våga prova, så det gjorde jag. Jag provade att sätta mig i vagnen och lät Alfons ta sina första steg med en kusk bakom sig. Min ängel kunde inte ha skött sig bättre, och vi har efter den händelsen varit ute med vagnen själva två gånger, två dagar i rad. Han har inte helt förstått principen, och blir lätt lite osäker när vagnen rycker till i selen vid stopp och start. Men han är så jäkla luuuugn, agerar precis tvärtemot än vad jag varit räddast för. Han stannar många gånger under körturerna och tar gärna allting ganska långsamt. Jag brukar inte trivas ihop med svårmotiverade och "sega" hästar, men just i hans fall är jag bara glad för det. Jag är så otroligt glad över att han hellre stannar än flyr när han blir osäker, att han hellre frågar en extra gång istället för att prova på någoting som kan vara farligt.

 

Jag upplever att de flesta hästar blir extra pigga under våren, att vårkänslorna gör de fulla av energi och fyller deras ben med myror. Men inte hos Alfons... Han har sedan jag köpte honom alltid varit väldigt låg under vårarna. Fällningen och värmen gör honom trött och omotiverad så därför oroar jag mig faktiskt inte särkskilt mycket över hans beteende som kommer med vagnen. I kombination med vårkänslorna så är han dessutom ovan vid all utrustning och alla krav som ställs under körningen, och jag tror därför att det är tiden som kommer plocka fram den lilla extra glöden hos honom.

 

Nu i helgen ska han få vila och möjlighet till att smälta allt nytt i alla fall. Nästa vecka tänkte jag ta ut honom på några korta turer igen och försöka komma igång med kommandona ordentligt. Vi kör redan i alla gångarter, men i väldigt korta intervaller. Jag hoppar dessutom ur vagnen och leder honom ungefär halva rundorna (som bara är dryga kilometern långa), så jag tvivlar på att han blir överansträngd. Han och Malve leker dessutom som tokar numera, så en god grundkondition har han definitivt redan.

 

Eftersom jag inte har några körbilder på oss ännu så får ni istället en härlig vårbild som Sabina tog på oss förra året. Längtar SÅÅÅ mycket till årets vitsippefotografering, verkligen en av årets höjdpunkter!

 

 

Det var längesedan.. Nästan fyra månader sedan för att vara mer exakt. Inte på hela det nya året har jag publicerat ett inlägg, och ändå fylls det på nya följare titt som tätt. Kul, men aningens förvirrande faktiskt. 

 

Jag började skriva en sammanfattning om förra året; om hur det var Milles första fångfria år, om hur mycket jag utvecklades som människa och hur helt jäkla underbart 2013 helt enkelt var.. Men ju längre in på 2014 jag kom, desto mer insåg jag att inlägget inte passade in. Så jag väljer att hoppa över det, och talar istället bara om att 2013 var mitt bästa år på läääänge! Jag hoppas att 2014 blir minst lika bra och att de bra stunderna jag hittills haft i de månaderna som passerat, fortsätter att komma i liknande upplevelser. 

 

Det här året har varit intensivt för min del, jag har blivit färdig med gymnasiekurserna och är nu berättigad (när det gäller ämnena) att komma in på de utbildningar som finns på högskola jag drömmer om att gå. Blev godkänd för en vecka sedan, en enorm lättnad att klara både matten och psykologin på första försöket- riktigt jäkla stolt över mig själv faktiskt. Matten kändes stundtals som att försöka lära sig kinesiska, och jag ville ge upp SÅÅ många gånger. Men jag provade på nytt, igen och igen och igen. Till slut fastnade vissa delar, tillräckligt många för att ta mig igenom kursen med ett godkänt betyg utan tvivel. I psykologin fick jag lite högre betyg än vad jag strävat efter, och min lärare tyckte att jag var duktig och borde läsa vidare i det ämnet. Roligt, särskilt eftersom mitt drömyrke ändå är i likhet med det området. 

 

Jag har gått och förlovat mig också- heeelt oväntat från min sida, haha. En väldigt speciell och trygg känsla som får ta sin tid att sjunka in. Trots att det snart gått en månad sedan jag blev tillfrågad så känns allting så ovant. Det är förstås bara positiva känslor i det ämnet, men nog så komplicerade att ta itu med. Det har hänt så mycket för mig, på en och samma gång. Jag har svårt att hänga med i min egen vardag, och även om händelserna är framgångsrika så blir det en påfrestning för mig. Tror att det är många som har liknande besvär som jag, som förstår vad det är jag menar. 

 

Jag är omringad av så många fantastiska individer att jag ibland borde nypa mig i armen för att bekräfta att jag verkligen inte drömmer. Att min värld faktiskt är en verklighet, inte bara en illusion. Mina djur är fortfarande min största räddning, och hästarna ger mig så otroligt många tänkvärda upplevelser. Vi har trots min brist på tid hos dem, kommit långt i år. Gino och Eddie- de jag knappt trodde skulle kunna gå ihop, leker nu som bröder ihop. Eddie är precis den typen av häst som Gino behöver, en sådan som inte blir rädd för hans tjurighet utan istället står kvar eller säger ifrån. Han är så rättvis, Eddie. Trots att han är så ung så står han på sig och kämpar för jämnställdhet. I vår träning ihop går också allt så bra, han har blivit tömkörd två gånger och har redan börjat förstå placeringen. I trickträningen- den jag trodde bara skulle bli på en låg nivå, har han motbevisat mig med att nu både kunna stegra, ligga på "handkommando" (flytande), sitta, börjat gå i form, gå i klockren spansk skritt och spansk trav när jag ber om det. Ja.. Han fyller två år i år, och ligger ändå så långt fram. Jag hänger inte ens med. Så otroligt rolig att jobba med är han; livlig, busig, känslig och rättvis. Finns det minsta lilla orättvisa från min sida svarar han med att vara lika arrogant tillbaka, precis vad jag behöver. 

 

Silas har blivit travad på i halsring för första gången, jag har kunnat hämta honom ensam i hagen med ett grimskaft runt halsen och han verkar verkligen stormtrivas i sin flock. Våra senaste ridturer har varit.. Fantastiska. Han mår bra nu, och det är en större lättnad för mig än vad någon kan förstå. 

 

Alfons har blivit tömkörd, tömkörd och lite till tömkörd. Vi introducerade vagnen ganska nyligen, och i veckan spändes han för första gången för. Skulle lika gärna kunna ha gått som körhäst i 15 år, duktiga grabben. Helt lugn och sansad var han, vilket får mig att längta lite extra till att sätta mig i vagnen bakom honom. En dröm som faktiskt går att nå inom rimligt avstånd, känns det som i dagsläget i alla fall. 

 

Malve har blivit sitt gamla goa jag igen, börjat få upp konditionen och går i bättre form än någonsin. Så jäkla häftigt att följa hans utveckling. Min fantasti hos honom är inte jättestor för närvarande, men jag älskar att vara med honom och se honom dansa. Han är så jäkla vacker, inifrån och ut. 

 

Även de sista två, Mille och Gino verkar må bra. Bägge känns lite understimulerade, men ändå tillfredsställda med livet. Jag vill ha tid och motivation till alla samtidigt, ofta och regelbundet men det går inte. Jag gör vad jag kan för mina bästa vänner, mer än så kan jag inte göra. 

 

Långt inlägg blev det nu, förmodligen ganska slarvigt också. Men det var skönt att få skriva av sig, jag behövde det. Bloggen gapar tom och jag vill fylla den med allt som pågår i mitt liv. Kommer förmodligen aldrig att lyckas ha igång den som jag vill, men får göra det jag kan. 

 

 

Hade faktiskt hopp om att mina studier som sattes igång under förra veckans måndag, utan problem skulle kunna kombineras med både hästar, sociala medier och övriga liv. Men vad fel man kan ha! Trots att jag "bara" läser på 75 % så hamnade jag efter redan första veckan, även om jag nog studerade betydligt fler timmar än vad som egentligen var planerat. Jag är varken trög eller korkad, men fastnar jag så tar frustrationen övertaget och huvudet blir kalabalik. Nu har jag i alla fall pluggat ikapp mig hyfsat, och även om inte riktigt allt fastnat så är jag oändligt stolt över mig själv som gång på gång försökt och faktiskt förstått det mesta. Mitt gamla jag hade gett upp för länge sedan, går det inte direkt så går det aldrig hade jag tydligt intalat mig själv.. Men jäklar vilken vilja jag har plockat fram under det senaste! Matematik är det jag främst läser för närvarande, ett ämne som aldrig riktigt fallit mig i smaken men som jag ändå klarat av i både grundskolan och gymnasiet. Har dock inte läst mer än det obligatoriska, men eftersom en fortsättningskurs är ett vanligt behörighetsämne till högskolan och jag behöver fler poäng på slutbetyget får jag helt enkelt ge det ett försök! 

 

Meeen, jag har inte låtit bli att utföra några träningspass med vissa av hästarna trots bristen på tid. Är ingen idé för mig att traggla med skolan i flera timmars sträck om jag fastnat eftersom klumpen i mitt huvud bara trasslar till allt ännu mer om jag försöker överrumpa frustrationen när den är som starkast. Hästarna har därför många gånger räddat mig och låtit hjärnan släppa siffrorna och oron under en tid. De kräver att man är där till hundra procent, och då får den andra delen av livet helt enkelt vänta. 

 

Tog ut Eddie varje vardag förra veckan om jag minns rätt. Har börjat använda klickern som jag nämnde att jag skulle plocka fram i ett tidigare inlägg och den har verkligen fyllt sin funktion! På en vecka har vi börjat jobba med (och kommit en bra bit) formen i löslongeringen, fått den spanska skritten på kommando, påbörjat lite spansk trav och dessutom börjat få ligg på handkommando! Det senaste är något han utfört ungefär tre gånger och ingenting som är flytande på kommando, men bara det faktum att det smugit fram utan några som helst tankar om det från min sida är jättekul! 

 

Fantastiska pass med Eddie har jag med andra ord haft, går verkligen inte att få ner i ord över hur otroligt smart han är. Så lärorikt att få ta del av hans personlighet och bara vara vid hans sida! Så sugen på att få någon ny film på oss, har en drös med mobilfilmer men ingenting direkt fint och som visar var vi bokstavligen står idag. Ska se om jag kan ordna det i veckan! 

 

De flesta hästarna har faktiskt fått lite aktivering under veckan som gått... Kanske inte lika mycket som Eddie, men ändå! Jobbat från marken med alla ponnysarna, och även om min fantasi ligger på botten hos shettisarna och vi mest bara repeterar är det roligt att se de arbeta! Malve går riktigt bra nu faktiskt, märktes att han tappade mycket under sin vila i form av både muskler och kondition om man lyssnade på andningen och såg till hans energi. Nu är han på väg tillbaka och går stadigt i löslongeringen under båda varven! Samlad galopp är något han gärna bjuder på för närvarande, så det är där vi håller till. Alfons är jättepigg och går riktigt bra han också, tyvärr är jag verkligen inte alls kreativ numera så har ingen aning om vad jag ska använda hans energi till mer än till hans jämfotahopp. Är härligt att se honom så pigg i alla fall! Även Mille tycks ha samlat på sig åratal av energi, men precis som Alfons vet jag inte vad jag ska göra med den. Vi leker och har oss, är absolut inget fel på det men vi står stilla i utvecklingen... Får helt enkelt se om någon av oss luskar fram något nytt mål att arbeta mot! 

 

En annan sak jag bara måste säga är att jag är helt otroligt glad över att flockarna numera verkar fungerar toppen! Skulle tro att Eddie tidigare hade en hel del växtvärk och på grund av det inte var så engagerad i att följa med och vara med Silas och Gino, en tanke som kommit upp eftersom jag nu under de senaste dagarna sett han och Gino leka flera gånger (idag ganska intensivt) och så gott som konstant vara nära varandra (alla tre står också ofta tillsammans)! Han är dessutom betydligt busigare i vår träning och jag kan ana en helt annan, piggare blick i hans ögon! Värmer så otroligt att se de må bra ihop! De andra tre är ju oskiljaktiga som tidigare, en bättre flock än dem går inte att hitta. Enorm lättnad! 

 

Well well, var väl allt för den här gången. Önskar att jag hade mer tid och motivation till bloggen, men det är som det är. Jag försöker uppdatera så mycket jag hinner helt enkelt, men prioriterar mitt liv i första hand. 

 

 

Alltså på riktigt, jag är typ konstant skrivsugen och har mängder med rubriker jag vill skriva om... Men jag får verkligen inte ner mina tankar i ord. Jag är så enormt självkritisk och lättretad just när det gäller mitt skrivande så om jag inte blir nöjd med första stycket, tappar bort mig lite grann eller om det tar för lång tid så ger jag upp. Då slänger jag inlägget och skjuter upp tankarna tills jag inte längre är sugen på att få de nedskrivna i ord, suck! Men nu ger jag det ett försök i alla fall, eftersom gårdagens pass med Eddie var så oerhört givande att jag måste få dela med mig. 

 

Jag hade gjort färdigt mina sysslor i ladugården och var bara i stalldelen en kort sväng för att fylla fickorna med godis. Hade planerat att det skulle gå till ponnysarna som jag ändå skulle in till på väg upp till huset igen, men något fick mig att först gå in till de stora grabbarna och stanna lite längre än väntat. Eddie var som vanligt väldigt social när jag hälsade på honom och kom villigt efter mig när jag sprang upp till den plana delen i deras hage. Vi sprang mest runt och lekte till en början, där allt bus från hans sida belönades med godis. Jag vill inte påstå att vi tränar stegra, men jag nekar honom heller inte belöning om det visas tendenser till det beteendet. Stegra är i alla fall en typ av lek i hans fall (så jag vill få det på kommando om det ska komma), och det är därför jag belönar alla typer av tokigheter (på ett bra avstånd från mig givetvis) han utför med mig. Detta inkluderar bockar, kastande av huvud och bakutsparkar, helt vanligt bus med andra ord som kanske kan inspirera honom till att bjuda på fler beteenden.

 

Grejen är den att han är så enormt begåvad! Jag har nog aldrig någonsin tidigare mött en så intelligent och lättlärd individ som han. Får man fram ett belönande beteende på honom EN gång så sitter det i princip sen (går tack och lov oftast att träna bort lika lätt om det sker något oönskat, men ändå), något som för mig så gott som alltid varit positivt men som jag numera även insett gör honom så jäkla svår ibland. Man måste liksom hela tiden ha balansgången i baktanke så det inte går överstyr, och dessutom veta exakt vad det är man belönar.

 

Efter en stunds bus igår gick vi alla fall över till lite lugnare beteenden. Han gick så småningom självmant in på en volt runt mig och testade lite olika beteenden under gång när jag tog upp fingret och vickade lite. Det provades att flema, ökning av hastighet och väldigt snart det önskade: hov. Lite början på spansk skritt med andra ord! Jätteduktig kille som -överdrivet smart som han är- förstod grejen redan efter en belöning. Men så efter ytterligare en stund när "svårigheterna" ökats och jag önskade fler än ett steg innan belöningen kom blev han lite fundersam och började klura på något annat som kanske kunde ge belöning. Det vi höll på med just då var ju även det en typ av lek; löslongeringen liksom hov kommer usprungligen därifrån. Så... En lätt bakutspark som från det tidigare stadiet av passet belönats (dock i kombination av andra beteenden) kanske kan vara precis det jag önskar? Haha mja, kanske inte riktigt..

 

Hit var dit jag ville komma med det här inlägget, att han helt enkelt är läskigt intelligent. I mina ögon (som alltid funkat hos de andra hästarna) belönade jag bus under passets början, inget specifikt. I hans ögon å andra sidan belönade jag rumpan som flög i luften, och därför var det ett självklart alternativ för honom när han ville få fram något jag önskade. Det vara absolut inga sura miner hos honom när det hände och han höll ett hyfsat avstånd från mig. Det blev ingen träff och ingen skada skedd, bara en väldigt tankeväckande händelse!

 

Jag tror faktiskt att jag ska ta fram klickern igen, inte använt den på flera år! Har liksom inte känt något behov av att ha den när det fungerat så bra utan, även om det förmodligen varit betydligt svårare för hästarna att förstå exakt vad det är jag belönat och önskat av dem. Så ja, på tiden att den kommer till användning igen! Särskilt på Eddie vill jag säga, just så att han vet exakt vad det är han utför som är önskvärt hos mig och inte behöver gissa sig till det. Ska bli otroligt spännande vill jag säga! Tror att jag ska köra igenom de flesta hästarna här hemma på samma sätt inom de närmsta dagarna och ja, ha ett mer "ordentligt pass" och se vad som kommer fram med den gamla hjälpredan.

 

Världens längsta novell, och kanske helt ointressant i era ögon. Men jag behövde dela med mig det här, en sån där självklar händelse som trots den mänskliga logiken aldrig riktigt fastnat i mitt huvud.

 

 

Kan verkligen inte låta bli att vara så nöööjd med resultatet, efter allt slit! Tycker faktiskt om våra hästars boende numera.

 

Trodde jag då... Har jobbat med bland det sista inför vintern under de senaste veckorna och har med lite hjälp från en del av de andra människorna här hemma fått färdigt bägge flockarnas vinterhagar, ligghallar och höskydd. Vi rullade in en hel rundbal i de stora hästarnas höskydd för en vecka sedan och la över ett nät jag tror inköptes någon gång förra vintern... Nätet var i alla fall givetvis för litet men gjorde nog lite nytta ändå- tills idag då jag glad i hågen går ut för att fotografera och ser att allting ligger på marken, och tråden jag dragit igenom VARENDA jävla maska (i kanten alltså) åkt ut och ligger huller om buller. Sååå jag plockade faktiskt helt bort nätet nu och ska se om det finns någon bättre lösning till nästa bal! Tills vidare får alltså de stora hästarna helt fri tillgång tack vare böket, men jag tvivlar på att de gnäller över den saken. ;)

 

Meeen bortsett från den saken och lite annat småpyssel är faktiskt allt jag kunnat/kan göra på "egen hand" inför vintern helt färdigt nu. Otroligt lättande! Alla killarna har ett mysigt ställe att gå in i och vila, samt komma undan väder och vind. De har fri tillgång på grovfoder (både halm och hö), vatten och saltsten. Dessutom har de, enligt mitt tycke fina och berikande hagar och naturligtvis det viktigaste: varandra. Alla kanske inte är bästa kompisar, men jag är glad bara det fungerar och alla trivs. 

 

Nästa vecka är min sista "lediga" på ett tag om allt går som det ska. Veckan därpå kör jag nämligen igång med nästa ämne på komvux, ska faktiskt bli väldigt skönt att komma framåt i utbildningen igen! Det känns verkligen bra också att kunna släppa alla "måsten" i stallet. Kunna gå ner i ladugården, ut till hästarna och bara känna... Trivsel. 

 

Ni får några bilder på delar av det färdiga resultatet nu i alla fall! Om ni är intresserade av en mer detaljerad rundvisning i hela ladugården samt vinterhagarna får ni kommentera. I så fall gör jag nog en videoblogg på det! Kan även ordna på sommarhagarna så småningom om det vore av intresse. Jag är ju själv alltid så nyfiken på hur andra människor har det i sitt och sina djurs boende, så lika bra att jag ger det alternativet till er!

 

Ponnysarnas ligghall, inklusive tillhörande "gång":

 

Delar av deras höskydd och fantastiska haaaaage: 

 

Efter klartecken från min syster får ni nu ytterliggare en film från i söndags! Den här gången med Malve, Lea och Mysan! 

 

 

Jag är så otroligt stolt över Malve, finns faktiskt inga ord som kan beskriva honom. Han är så välvillig och vacker, inifrån och ut. <3 

 

 

 

 

 

Från i helgen, världens finaste avelshingst!

 

I helgen har mina två systerdöttrar med familj varit här på besök och det har som vanligt blivit en hel del tid hos hästarna i form av både ridning och pyssel. :) 

 

Malve, Alfons och Gino var de som fick komma ut den här gången och alla ställde upp som de gentlemän de är! Malve framförallt vill jag säga, kan fortfarande inte förstå att den räddaste individ jag någonsin mött har visat sig vara den ultimata barnponnyn där han så gott som ständigt får möta sina rädslor. Men han är verkligen speciell, min stjärna! Jag vågar lämna över honom till My och Lea på nästan helt egen hand, för jag litar på att han gör det bästa av situationen i alla lägen. Om han tröttnar är "det värsta som kan hända" att han går iväg, kanske äter gräs eller struntar i att utföra de beteenden som barnen ber om. Blir han rädd så hoppar han till eller flyr, han skulle aldrig få för sig att springa ner dem eller bli arg och försöka sparka eller bita. Även om jag inte tycker att det är mer än rätt att barnen uppfostras av hästarna så kan det gå illa till om det sker på ett impulsivt och brutalt vis. 

 

För er som vill följa min vardag lite mer än bara här: LISAAAXELSSON på instagram :) 

 

Det har nog gått snart tre veckor sedan jag blev sjuk för andra gången den här hösten, och febern har trots det inte släppt helt och hållet. Även om jag inte alla gånger känner av den förhöjda temperaturen sådär jättemycket så finns den där, liksom hostan som inte riktigt vill släppa taget- även om den naturligtvis har avtagit betydligt. Min motivation, ork och glädje börjar bli undanknuffade av känslor jag inte känner igen så väl och jag vet att det inte längre är en lätt förskylning jag bär på. Alla mina symtom (betydligt fler än de jag nämnt här)
 stämmer överrens med de som visar tidiga tecken på en utbrändhet, hur ologiskt det än låter. 

 

Något jag är säker på är att det krävs en förändring i mitt liv, men jag vet ännu inte på vilket sätt. Jag misstänker dock att mer av min tid kommer gå till hästarna, mina finaste vänner som av någon anledning alltid finns där för mig. Hur panikslagen jag än känner mig så ger deras närhet alltid en värmande trygghet. Tiden med dem knuffar undan tankarna som annars alltid tycks ligga i bakhuvudet och trycka. 

 

Senast idag lyckades Gino få mig att känna mig fjäderlätt och glad. Jag hade planerat en verkning på honom under eftermiddagen och gick ut till stallet runt tolvtiden för att fylla fickorna med godis och hämta hans grimma och grimskaft. Under den korta stunden innanför väggarna hörde jag hur det dundrade utanför och funderade över om det var någon häst som kommit fram till grinden. Svaret fick jag när jag öppnade stalldörren och möttes av Ginos vänliga och vackra ansikte, världens finaste avelshingst. Han är en väldigt social häst och brukar komma om jag ropar på honom, men jag hade faktiskt inte kunnat drömma om att han skulle komma ner alldeles ensam på eget bevåg när han antagligen misstänkte att det var verkningsdags! 

 

Verkningen gick bra, och mycket snabbare än väntat faktiskt. Kände mig inte alls särskilt trött i kroppen efter arbetet utan bestämde mig rätt snabbt för att tömköra honom en sväng när vi ändå var igång. Turen blev inte särskilt lång, men otroligt givande! Han var så lyhörd, pigg, framåt, positiv och bara sådär underbart härlig! Allting satt som en smäck; framåt, halt, trav och till och med lite galopp med mig springandes som en galning bakom, haha! :D 

 

Vädret var uruselt och vi hade motvind i äckelregn på hemvägen, men jag kände trots det verkligen ingenting annat än glädje! Han är verkligen en sådan fantastisk avelshingst, den perfekta om du frågar mig. Lugn, frågande, vänlig, tillgiven, framåt, läraktig och känslig. Hans pampiga utseende med långt och tjockt tagel i både lugg, man och svans samt hans vackra teckning är bara ett plus i kanten. Gino är en hingst på miljonen, och jag är så glad att han är min och finns i min närhet! 

 

 

Blev trots min pessimism faktiskt färdig med filmen från i torsdags redan idag! Har egentligen fler klipp jag skulle vilja ha med, men eftersom jag ville få plats med alla hästar på den låten fick jag snåla lite. :)

 

Världens bästa hästar är dem i alla fall, filmat av duktiga Sabina Svenningsson!

 

 

 

Foto: Sabina Svenningsson

 Att se ut genom fönstret på vädret gör mig trött, tröttare än vad jag redan är över nattens sämre sömn. Har varit lite småsjuk igen under så gott som hela veckan, men inte tagit tag i det vilket förmodligen är anledningen till att jag ännu inte är helt frisk. Började som heshet och det dröjde inte länge innan jag verkligen pratade som någon form av babian. Febern kom smygande, men ingenting jag kände av mer än under någon enstaka dag. Brukar egentligen vara extremt känslig med förhöjd temperatur i kroppen (även om det inte är alls mycket), men jag tror att jag har varit så beslutsam över att INTE bli sjuk igen så har valt bort den tillkännedomen. Vid min och Sabinas senaste fotografering (i juli) var jag också sjuk och pratade precis lika fagert då, men det hindrade mig lika lite då som nu att köra på! Nu har det i alla fall blivit psykisk påfrestning att åka tåg, fysisk påfrestning att verka hennes häst och dagen efter leka omkring med mina fina killar och i samma vända bli blöt om fötterna och vara allmänt frusen. Konsekvenserna är kvarvarande pendlande temperatur, lite heshet som dock blivit bättre och ganska ordentlig hosta som jag vaknat av fler än en gång inatt, men det och mer än så var fotograferingen i torsdags värd! 

 

Känner i alla fall att jag faktiskt förtjänar lite vila idag. Igår var jag förvisso också inomhus en hel del, men ansträngde kroppen med städning i både hus och stall (massaaaa damm i stallet) vilket kanske inte var det mest ultimata. Har ju verkligen så enormt mycket fysiskt arbete att göra här hemma med verkning av hästar, städning av ladugård och kanske prio ett nu: stakeeeetfix. Får liksom ingen rogivande känsla till att vila när jag är medveten om vad som behöver göras, även om jag misstänker att det är den bästa lösningen just nu. Blir jag inte ordentligt frisk kommer jag ändå inte att orka hålla på med allt som måste ordnas. 

 

Och nu spårade texten som vanligt ur, haha. Känner mig egentligen inte alls så negativt inställd som det låter, utan ville mest bara förklara att jag har massor av tid för datorn idag och tänkte försöka få ihop några bild-inlägg åt er! Har för ovanlighetens skull redan rensat färdigt de nya bilderna, så det är "bara" redigering som väntar från det datumet. Blev även en del filmat i torsdags som jag inom en snar framtid tänkte försöka få ihop till någon bra låt. Tycker dock att det är så jäääkla svårt att få ihop en riktigt bra film, så räknar med att det kommer ta sin lilla tid innan den är färdig.